Ingen vanlig träskalle…

 
 
Jag har jobbat med barn sedan 1975. En sak är säker. Det  är ett föränderligt "material". Kan kanske jämföras med en snickares jobb. Beroende på hur man behandlar trä så uppför det sig olika. Det finns också olika slags trä av olika kvalité. Redan från början är förutsättningarna olika, och det vet också en snickare mycket väl att inget träslag är det andra likt och skall därför behandlas olika.
Samma utgångspunkt borde man ha när man ska få barn att växa och må bra i ett modernt samhälle. Man borde utgå ifrån att de som är utbildade på området har bäst kännedom om hur man ska gå tillväga.
Man borde exempelvis inte slänga in 30 barn i samma klass och säga att alla ska bedömas lika och behandlas på samma sätt..
Att alla barn ( och alla människor) är lika värdefulla är inte samma sak som att de ska  behandlas lika. Alla har ju, liksom träden, olika uppväxtmiljö och olika mycket tillgång till kunskap och kultur hemifrån. Ändå ska de på en gång bedömas i skolan som om de kom från samma tallgren allihop.
 
 
Visst kan det hända att alla barn blir sporrade av betyg och vill lära sig mer pga dem. Men sen då ? Hur ska vi möta de olika barnens frustration när de inte lyckas, inte får det stöd de behöver, när de som lyckas allra bäst leds ihjäl för att de måste vänta på de andra, eftersom läraren varken hinner eller orkar stimulera de mest studiebegåvade. Tiden att se och höra och uppmärksamma alla dessa olika individer finns inte.  Den har egentligen aldrig funnits. När jag var barn och gick i första klass hade vi högläsning. Någon särsklit studiebegåvad elev har jag väl aldrig varit, men jag lärde mig läsa när jag var 5 år i Kalle Anka. Jag pekade och frågade vad det stod och min bror svarade. Det var enkelt…jag hade motivationen att kunna läsa själv eftersom det verkade roligt och jag hade en personlig tränare, helt enkelt. Det gick på nolltid. Men högläsningen i skolan gick inte på nolltid så jag läste snabbt ut hela kapitlet medan några klasskamrater satt och stakade sig genom de första meningarna. Men plötsligt fick jag en utskällning av fröken för att, när det var min tur att läsa, hade jag ingen aning om var i texten vi befann oss. Jag såg ju absolut inte ner på mina klasskamrater som ännu inte kunde läsa, men jag led snarare med dem och tyckte det var pinsamt för deras skull, dessutom var jag ju nyfiken och ville se "hur det skulle sluta"……Men nyfikenhet var inget som var gångbar i den tidens gamla skola. Men visst, det började ju spira under den senare delen av 60-talet. Nya tankar om pedagogik och att den sortens katederpedagogik var rätt förlegad har väl varit ganska allmänt vedertaget under de senaste decennierna. Men nu vill Jan Björklund ha tillbaka en "strängare" skola. Alla ska sitta i sina snörräta rader och lyssna på fröken, oavsett de förstår henne eller inte.
 
 
Alla "olika trädslag" ska böjas åt samma håll och på samma sätt, något annat hinns inte med. Så konstigt då att några knäcks och andra hamnar som prisbelönta stilmöbler på designtorget. Och så konstigt att man redan från början utgick från de träslag som redan hade haft de bästa förutsättningarna, och behandlade alla efter den mallen.
 
Och resten ? Hur klarar de sig ?  
Tja, det är ju upp till dem om de vill gå till "flis" eller om de skärper sig och rätar på ryggen. De har ju "fått" en nioårig grundskola. De har fått en utbildning som alla andra.
De har haft chansen som alla andra att visa att de inte är någon vanlig träskalle……
 
Har de missat den så…..sorry, bara raka vägen in i pappersmassatillverkningen!
 
 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s