Vad villroll med millroll?

Frågan är rätt ställd, säger ”millroll”.

Millroll har haft många spår på G under årens lopp. Att forska i sin egen förträfflighet, i samhällets bristfällighet, i slumpens tillfällighet, i musikens samspelshäftighet, i fotografiets ögonblicklighet, i alltings förgänglighet, för att slutligen åter hamna på  ”Tillbaka till GÅ!”

Här står jag på ruta ett, och all den egna förträfflighet jag kunde känna under de första bloggande åren är numer en aning bortblåst. Med en vindpust bort står millroll och kisar mot solstrålarna, bländad, och anar att det som förut var ren, pur upptäckarglädje inom bloggosfären inte hade så mycket med självförtroende och kunskap att göra. Inte heller fanns något beständigt kall att föra ut en hemsnickrad livsvisdom, även om det rycker i de livsvisa tarmarna nu och då. 

Jag gillar dock att skriva, vilket ju fortfarande märks, men om vad….?

 Försöker invänta den rätta hängivelsen inom något ”ämne” och för att få rätt ”input” i varje blogginlägg.  Så långt är väl allt bra, men sen far jag iväg på diverse avvägar genom min hjärnas invindlingar och har jag tur kommer jag ut på rätt sida, och då hittar jag ett sätt att knyta ihop säcken. Alltsom oftast blir det tyvärr så att den där säcken knyts ihop med alltför långsökta knopar för att sen flyga iväg som en liten luftballong upplöst i kanterna och utan styrsel i dess färdväg.

Förr i världen skrev jag rakare och jag hade nog en mission, även om jag även då gillade att skriva orden jag skrev, medan meningarna blev allt längre, men jag tror att sammanfattningen ändå var begriplig.  Och jag tror att det då som nu var väldigt mycket lättare att skriva när jag visste ungefär vilka som skulle läsa det jag skrev. Nu känns det lite svårare. Antagligen är det ungefär samma, fast en lite mindre skara, men det känns ändå lite ovisst. En dag, 8/3, var det 45 personer inne och läste. Ibland är det ingen. När jag skrev uppsatser som barn kunde de också bli alltför långa, medan breven jag skrev var mycket bättre fokuserade, och jag berättada också sådant som jag visste att mottagaren var intresserad av att få reda på.

Så här står jag nu med en blogg riktad till alla och ingen, precis som det var från början, innan den första kommentaren dök upp som från ingenstans. Och mina bloggerier liknar på något sätt mina första bryderier. Lite ”lost in translation” igen. Första gången jag började blogga skulle jag ju bara testa vad det var, och hade inga förväntningar. Nu, snart sex år senare har jag förväntningar, men vet fortfarande inte riktigt vad bloggande är. Jag vet ju vad det var , men det är definitivt inte samma sak nu…så vad är det nu?

Är den till för mig och mitt tyckande och tänkande?  Är den till för att ha kontakt med andras tyckande och tänkande ?

Har den överhuvudtaget något existensberättigande? Ja, om inte annat, så för att den ska uppväcka minnen, och fungera som en dagbok, vilket verkligen är bra för min numera alltmer begränsade minnesbank. Men om jag läser mina första inlägg ser jag att jag har tagit upp alla, för mig viktiga och intressanta företeelser i samhället, på ett mycket bättre sätt än jag gör nu. Men man måste väl uppdatera sig ändå, för att förstå vad allt handlar om. Alltså, för att jag själv ska förstå. Så många gånger som jag har upptäckt att jag har förstått ett problem först när jag har förklarat det för någon annan. Jag hör mig själv säga det, och plötsligt förstår jag vad jag pratar om.

Så..vad millroll vill med millroll – är det bara att fatta samma sak två gånger, lite bättre?

”Utgår hon från att alla är lika korkade som hon själv, och är det inte att underskatta sina läsare i så fall?”

Eller är det att underskatta sig själv?