I tid och otid…

Det är en himmelsvid skillnad mellan att själv bestämma färd och riktning eller att bara hänga på, att vara på eller off, att vara den som tar initiativ eller den som blir styrd. Men det är ack så svårt att säga hur det går till när man hamnar i den ena eller andra situationen.

För mig är det också svårt att veta i vilken situation jag vill agera och i vilken situation jag vill vara den följsamma. Jag har nog alltid trott att jag är den följsamma, men inser att jag på något mysko vis kan få andra att göra som jag vill bara genom att göra det jag själv vill. Men om någon frågar mig om jag vill göra det ena eller det andra, vill jag helst sitta ner och inte göra något alls.

Att bli ställd mot väggen är följdaktligen inget för mig. Alltså föredrar jag att kliva fram och göra det som passar mig bäst för tillfället utan att prata så mycket om saken, så brukar andra göra det som passar dem. Enklast är det ju när ens sysslor är schemalagda, som på jobbet….men om det vid olika tillfällen råkar uppstå situationer där man har möjlighet att göra avsteg, blir det svårt igen.

När jag en gång i månaden slutar tidigt, eftersom jag har öppnat på fritids, har jag en hel eftermiddag för mig själv att göra vad jag vill. Varje gång visar det sig att jag vill göra precis samma sak. Promenera hem (1 timme och en kvarts promenad) och samtidigt fotografera saker och företeelser på vägen. Stanna till i Söderhallarna och ta en cappuccino på samma fik. Idag kallade de mig för ”Madame Cappuccino” på fiket, och föreståndaren sa när jag gick: Nästa gång du kommer ska du fråga efter mig, så bjuder jag på en cappuccino. Det var gulligt! Sen går jag hem..ibland handlar jag mat och ibland vin. Vi turas om här hemma med matlagningen. Sedan pratar och leker jag  lite  med katterna. Och så sätter jag mig vid datorn. Och kanske snickrar ihop någon blogg eller annat skoj.

Alltså…förr i världen, när jag slutade tidigt var och varannan dag, kanske jag hade ork och lust att variera mig, men nu märker jag att denna tradition har blivit ett måste. Nu kan jag inte hitta på något annat som kräver engagemang och planering. Det skulle kännas som om denna heliga eftermiddag inte hade funnits då. Och jag förstår barn som tycker att det är jobbigt när man inte följer rutinerna, om inte jag själv klarar av att improvisera en annorlunda eftermiddag.

Jag kan inte i tid och otid rucka på mina vanor. Det verkar ju  lite knasigt, och är det säkert också…men allt beror väl på vilken tid man har att tillgå. Tid är det dyrbaraste ting som sökas kan all världen kring…Och tänk att det förstår man inte förrän den dag man inte längre har den tid man behöver. Jag tror att jag är en slow starter. Jag mognade långsamt, av olika skäl, och det som andra förstod i tonåren, gick inte upp för mig förrän jag fyllde 30. Jag brukar säga att ”livet börjar vid 30”, därför att då fann jag mitt livs kärlek, och för att jag först då kände att jag var någon. Någon att relatera till. Förut hade jag nog mest sökt efter något som inte var jag. Men efter 30 år har jag haft något att bygga på. Men aldrig lär jag bli färdig. När jag för 4 år sedan blev sjukskriven för arbetsrelaterat utmattningssyndrom, började jag återigen förstå  saker med mig själv som jag tidigare inte hade anat. ”Kriser och utveckling”, finns det ju någon psykologibok som heter, och det är ju så sant det. Och alla kriser tar tid att komma ur, och är de svåra och tunga tar de ännu mera tid. Jag är evigt tacksam att jag hann bli både sjukskriven, och dessutom hann jag friskskriva mig själv, innan den stora ”Allians-bilan” föll. 1,5 år tog det för mig innan jag började jobba igen. Kanske gav jag mig ut i hetluften lite för hastigt, men jag är ändå glad att det var jag som tog det beslutet. Det är lättare – alltid – att fatta egna beslut i viktiga frågor som rör en själv. Och det var skönt att jag hann före läkare och försäkringskassa med att tycka att jag var redo. Nu är jag rädd att ingen ens frågar den sjukskrivne hur det går, och om man frågar är det nog så att många känner sig misstrodda. När inte ens läkare är betrodda så…

Men i mitt fall, var det alltså fortfarande ett humant förfarande, och även om jag fick möta allt mer stressade handläggare från försäkringskassan, så var de mest oroliga över att de hade fått en så tjock lunta att läsa på om nya förhållningsregler, att det var värre än att läsa till jurist.

Ja! I tid och otid ställs vi inför nya utmaningar, men att få bestämma själva när vi kan och vill och tror oss klara att anta dem, är kanske bara en nåd att stilla bedja om ?

God helg! =)