”Felstavad, felstavad är Herren Seboat…”

Skolan är ett kapitel för sig. Alla har gått i skolan och på så sätt är alla experter på, åtminstone sin egen skolgång. Många kopplar förstås ihop den egna erfarenheten med begreppet ”skola”, på det hela taget. Och som varande sk expert på området skola, anser sig alla veta hur skolan sköts, hur den borde skötas och vilka som gör det bäst.

Nästan ingen  litar nämnvärt på skolans egen personal i det fallet, eller så är de som är skrämda för livet onödigt höviska. Jag tror förstås att de flesta föräldrar som har sina barn placerade i dagens skola i någorlunda normalt segregerade områden ganska så nöjda med personal och rektorer som ju för det mesta gör så gott det går för att uppfylla alla krav och uppnå målen.

Men naturligtvis har något hänt i den svenska skolan sedan en ganska lång tid tillbaka. I DN har man just nu en artikelserie om skolan och där lyfts just kommunaliseringen fram som boven i dramat. Det var då som vem som helst utan nästan någon utbildning alls kunde bli rektor för en högstadieskola. Det var ”finare” att vara dyslektisk förskollärare än att vara högskoleadjunkt. Typ. Utbildning var inget man skröt med, liksom kunskaper i sitt ämne, utan alla skulle vara öppna för att undervisa i vilket ämne som helst och i vilket stadium som helst.  Det finns fantastiska  pedagoger som aldrig har gått en lärarutbildning, jag säger inte det, men jag tycker att det har gått snett när ämneskunskap snarare ratas än hyllas. När man ska vara flexibel för att passa in i den ekonomiska ramen som skolorna också har. Den förgrymmade skolpengen som har gjort att man på föräldraträffar med blivande presumtiva 6-årsföräldar får stå som reklampelare och visa upp den finaste och flashigaste fasaden man har. Föräldrar nuförtiden är ju så vana attt ta för sig och höra sig för om olika skolor i förväg så de går numera inte på ”den lätta”, men ändå bör man ju vara där i framkant och utan att särskilja sig för mycket från de andra förskollärarna inom rektorsområdet, men ändå framhäva sig och sin verksamhet i så luftig och tjusig dager man förmår. Nu var det länge sedan jag var med på ett sådant möte, men jag minns hur förnedrande det kändes. Jag gör mitt jobb så gott jag kan, men jag vill inte leka reklamfirma för det, brukade jag tänka. Det här är ingen godisfabrik, där barn ska förledas att tro att allt är guld och gröna skogar så fort de kliver över tröskeln. Det är en skola där man visst kan känna att man uppnår något stort och betydelsefullt, men man måste jobba själv för att komma dit.

Allt kan inte köpas för pengar, allra minst kunskap. Att ge barn en upplevelse av att kunskap, läsning och skrivning, etc, är något värdefullt, det måste ju vara guld värt! Särskilt för dem som inte har hem med en stor hushållskassa. För dem är ju kunskap nästan det enda som gäller. Då kan man göra något stort av sitt liv. Men om alla i skolan tycker att det är oväsentligt hur de vanligaste orden stavas och eller om eleverna inte har någon aning om Sveriges geografi eller andra centrala begrepp inom konst, musik eller bild, ja då vet jag inte vilka som kan hjälpa just de barnen som behöver skolan mest.

Rubriken har jag lånat från ett gammalt Blandar-citat. Och sådana uttryck är ju bara roliga om man känner till originalet. Humor och improvisation som är bra brukar ju alltid utgå ifrån något känt fenomen eller uttryck, och om männsikor inte längre känner till dem, finns det ju snart ingen humor kvar längre som är gångbar…då återstår bara den basala humorn, på kiss- och bajsstadiet, och övrig underbälteshumor. Och hur kul är det på en skala ?