Att fara med en ny röd cykel!

I ett huj blev jag med ny cykel, efter att ha försökt få fason på min gamla. Men det är något fel när hela cykeln känns i grunden sned, när stödet gnider mot däcket varje gång det fälls upp, när ena bakbromsen ligger mot däcket och ger cykeln en något tung framfart. För några år sedan blev jag påkörd från sidan av en mopedissa som kom i full fart och körde in i sida och drog därpå vide, utan ett förlåt ens en gång. Sen dess har min cykel aldrig varit sig riktigt lik.
Gårdagens meckande ledde först till vissa framgångar för jag fick ordning på stänkskärmen som också hade gnidit mot bakhjulet då och då. Nu fick det bli ett slut på gnidandet. Jag for till Norrtull för att köpa en ny. Först gick jag in på ett ställe som skulle sälja ut alla cyklar, för mindre än halva priset, men där hittade jag inga cyklar som jag ville trivas med.

Och på gatan mitt emot fann jag den affär som sålde mitt första franska ”fullblod”, som jag cyklade med i 80 mil från Paris ut till Bretagnes västra delar tillsammans med 5 andra vänner. Vi tältade, cyklade, spelade schack och åt franska ostar och drack vin för två francs flaskan om kvällarna. Ett och annat hotellrum krävdes för att vi skulle kunna duscha och vila våra ömma kroppar. Då slapp jag, som hade läst mest franska av alla, vilket inte sa särskilt mycket, haspla ur mig frasen om ”finns det möjligen något ställe här där vi kan sätta upp våra tält?”, varpå de tillfrågade hävde ur sig en lång harang som jag aldrig begrep, men de blev så glada att jag ens försökt prata franska att de glatt gick över till engelska. Ibland erbjöds vi till och med plats i folks privata trädgårdar.
Och lite resaurangbesök med cider och franska pannkakor hanns också med. På den tiden hade jag ingen kamera, men å andra sidan var mitt minne så mycket bättre då för det som hände, så jag behövde nog ingen kamera.

Å andra sidan fanns ju andra som fotograferade. Nu blev det ingen fransk Peugot, som de två senaste, men en röd Nishiki. Den rullade hem med mig, väl så bra. Och tänk att jag fick den där känslan av viktlöshet som jag hade då på 80-talet när det bara flöt på allting på de smala men alltid asfalterade franska vägarna, när jag nu rullade genom stan från Norrtull till Skanstull, genom city och med pust-paus i Kungsträdgården. Ett riktigt vattenhål av klass, trots att körsbärsblom inte längre stod i blom där.

Men människor hängde som klasar överallt i sommarvärmen, och återigen kände jag igen känslan från Frankrike. Visst är det varmt, men när man cyklar svalkar det också av vinddraget. Och vägen hem över Skeppsbron gick i sån fart att jag glömde fotografera min ”Kung till Häst”, när jag passerade upp till Slussen. Hann få in lättaste växeln till Götgatsbacken, och sen…swisch…hemma i ett nafs, tack vare min nya ”Röda Faran”. =)