Tidsoptimisten goes Tidsnegativisten?

Att vara tidsoptimist – är inte det ett finare ord för att inte ha koll?

I så fall går mycket av min tid åt till att inte ha koll. Att så att säga snubbla över tiden och halka in på ett bananskal. Och visst är det fint att vara i tid. Helst vara först på plats. Men sällan eller aldrig frågas det efter vad jag gjorde istället. Jag vet att det bara är dåliga ursäkter att säga att jag gjorde en låt till fritids eller misslyckades med att göra en inspelning så jag fick göra om det.

Och så slank jag in för sent igen….

Jag borde, precis som alla andra vettiga människor – strunta i allt jag tror att jag ska hinna – ge upp alla drömmar om en lyckligare millroll och inställa mig på plats i förväg. Utan bilder och musik i bagaget men med ett renare samvete och en sundare livsföring. Ingen skulle ha en anledning att ifrågasätta någonting av det jag gör eftersom jag kommer i tid för att jag aldrig gör någonting.

Det känns tvättäkta och välsorterat. Kanske skulle min hjärna må bra av det?  Noll-tolerans mot utflippade idéer och kreativa lösningar. Det tar bara tid och kraft från min hjärna och gör anspråk på min utstakade bana rakt in i baktiden.

Mitt liv har ändrat riktning. Jag måste tänka bakåt för att hinna fram.

Men det är inte bara negativt att vara negativ – och jag är inte ironisk nu. I just de negativa ögonblicken kan man finna ro att uppleva de goda stunder som ändå uppstår. Ur ingenting kommer någonting som jag annars aldrig hade upptäckt. För vad är det som säger att just min kreativitet och livslust är svaret på livets gåtor?