Att ha pretentioner och bli besviken eller att känna sig för evigt grå ?

Egentligen har jag inget mer att säga än vad som frågas i rubriken. Fast det hela är som vanligt tillspetsat. Livet är ju så mycket mer nyanserat än så. Precis som musik. Att sjunga eller spela pp (mycket svagt) eller p (svagt) eller mf (ganska starkt) eller f (starkt) eller ff (mycket starkt), det ska höras, om musiker eller sångare är tillräckligt skickliga. Men i den riktiga verkliga vardagen är det ganska mycket skrammel för just inget utan några större skillnader. Antingen eller….

När jag var barn var min mamma orolig om jag hade för mycket förväntningar eller förhopppningar på något som skulle hända. ”Tänk om du blir besviken”, sa hon. Kanske blev jag besviken, det minns jag inte. Eller så hoppades jag inte så mycket för egen del. Eller så hoppades jag väldigt mycket  men uttalde inte mina tankar och önskemål. Tror att jag har lärt mig att aldrig ha för stora förhoppningar, eller att jag åtminstone inte har berättat för någon att jag faktiskt har önskat  något ouppnåeligt. Att inte ha för stora pretentioner. . .  När jag i vuxen ålder äntligen har vågat uttrycka mina önskemål, därför att jag också har tyckt mig ha mer än rätt att få dem uppfyllda, känns besvikelsen antagligen så mycket större när det inte går min väg.

Men så tråkigt det skulle vara om jag inte hade pretentioner, önskemål, eller drömmar överhuvudtaget. Att ta risken att bli besviken, är inte det också att leva en smula ? 😉