Ibland bara händer det….

Det som gick snett i våras löste sig igår till det bästa.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser brukar det mesta ordna sig till slut. Jag fick ju aldrig det schema eller de arbetsuppgifter som jag halvt om halvt hade blivit lovad i våras vilket ledde till att jag tackade nej till att undervisa i musik två timmar. Sedan dess har ingen lyft ett finger för att lösa situationen med mig. Men i förrgår frågade den ordinarie musikläraren vad som skulle krävas för att jag skulle ta musiken i alla fall (hon hinner och kan inte heller ta timmarna). Nu efter den långa sommarens ”rehabilitering” och min start på mitt eget ”Musik-rytmik-matematik-röris”-projekt på ”fri-tid” har besvikelsen runnit undan och bytts ut i något slags revansch-behov, sa jag bara: ”En ledig eftermiddag i veckan”!

En ”ängel” bland kollegor satt och lyssnade och gick till chefen och berättade vad hon hört och uppmanade vår rektor att återuppta ”förhandlingarna” med mig. Och så blev det! =)

En stor lättnad för mig. Jag ser inte bara mörker, mörker, mörker framför mig. Förutom att jag ser en möjlighet att jobba vidare på det jag har börjat på i somras, får jag också möjlighet att direkt prova saker på mina elever både i ettan och i 6-års, där jag också ska ha rytmik. Jag känner mig som en mycket friare människa i detta nu. Mitt jobb på fritids känns också lättare att ta när jag ser andra möjligheter i framtiden.

Utsiktslöshet är ingenting för mig! 😉

Hellre vill jag glida fram som på en räkmacka!