Mellan alla rum

Det går aldrig att undvika valet. Att välja mellan in och ut, hem eller bort, sällskap eller ensamhet.

Men någonstans i alla mellanrum finns ändå alla möjligheter. Att sitta i enrum på ett café och se människor umgås på håll. Att stå mitt i en kör och sjunga som de andra men ändå få egna starka upplevelser.

Igår var vi på en liten kvällskonssert i Sofia Kyrka och hörde den nya Kammarkören, för första gången. En ung kör med fräscha röster som sjöng mycket fint och så rent som jag nog inte har hört en kör sjunga på länge. Det är inte alltid det viktigaste och en och annan miss får man räkna med på konsert, men i detta fall, inga missar.

Den stora missen var i så fall att en mycket liten del av publiken var så ung att att den jollrade sig genom konserten. När en kör har övat ganska många veckor och en stor publik har tagit sig till konserten för en stilla andakt på allhelgonahelgen förväntar man sig inte att nästan hela konserten skulle förstöras av dessa små barnljud, som i vanliga fall hade varit harmlösa och gulliga men som i detta fall blev ett mycket stort störningsmoment. Visserligen var konserten gratis, men man går ju inte till en kvällskonsert för att bli störd och därmed uppretad.

Att vara i ett offentligt rum bland likasinnade musikälskare kan vara mycket stämningsfullt och fint och man känner en gemenskap trots att ingen säger ett ljud till någon annan. Nu riktades allt fler hätska blickar bakåt (inte alls så kärleksfulla som de skulle ha varit i ett annat rum och tillfälle) mot den lilla lekhörnan som har upprättats i kyrkan för de som önskar gå på högmässan och inte får barnvakt, men om man i kyrkan har tänkt sig att den ska användas även under konserter ber jag att få ta min Mats ur skolan. Dvs min röst ur kyrkan, eller så gör jag mitt egna lilla val…

Nästa gång ska jag ta med mina katter, om jag inte får kattvakt. Papegojor är säkert också välkomna om någon skulle få för sig det… Eller förstås, en hund – människans bästa vän.