Lager på lager – forskar i mellanrummen

Under senaste tiden har mitt nätverkande utgått från mobilen i första hand, vilket har inneburit att det har varit ganska lätt att skicka bilder till bloggen och till flickr. I undantagsfall har jag också skickat till facebook (vilket jag tidigare har gjort i parti och minut under de senaste åren), men försöker undvika det eftersom mina egna uppdateringar där tröttar ut mig.

Vill ut i andra marker ett tag. Visserligen välbekanta men inte lika välbesökta längre. Där jag hinner se mellan mina egna lager av tankar och ingivelser. Ska jag meddela mig via mobilen går det nämligen inte så fort. Inget tangentbord att smattra iväg diverse tänkta och outtänkta meningar och ord på i blixtens hastighet, som jag sedan kanske kommer att ångra eller – ännu värre – inte ens kommer att begripa själv i efterhand…

I och med att Tranströmer fick Nobelpriset fick jag mig en tankeställare och började  tänka i mer ”luftiga” ordalag, dvs inte med så mycket ord men med mer utrymme för läsare/betraktare att tänka själva. Därmed inte sagt att jag skulle bli så värst mycket mer poetisk.

Men nu sitter jag alltså här med mitt tangentbord och ord och tankar smattrar fram meningar i rätt hög hastighet igen. Och det är ju kul. I alla fall som omväxling.

Och igår var jag på Fotografiska och hamnade återigen bland lager av tid och rum. Bland utställningar och på café möter jag människor på bild och på riktigt som minner mig om nutid och dåtid, här och där. Är det så att konsten finns till för att påminna oss om oss själva i tid och otid? Att reflektera och reflekteras. Så kan man kanske komma ut lite mer transparent med omvärlden. Inte flyktig men följsam med sig själv.

Många gånger kan jag upptäcka att jag rör mig åt ett håll medan min önskan hade varit den motsatta. Med tidens tand har jag lärt mig att forska i mellanrummen mellan mig själv och mig själv. Och se det jag inte trodde.

Precis som när jag i veckan for mellan olika tider och platser och gjorde nedslag med musiken som färdmedel – precis så viktlöst rörde jag mig mellan de olika lagren av bilder och scener som på det ena eller andra sättet förde mig ut ur och in i mina bladtunna minnesgångar där bilder gick i och ur varann.

Mötte först en kvinna som kände igen mig från vår gemensamma studietid på Rytmiken – hon gick i en annan klass men hade ett bättre minne än jag. Kort därpå dök mitt första långavariga förhållande upp. Ganska kort, men glatt möte där vi hälsade och kollade av läget och presenterades för våra ”nya” respektive. Och så mötte jag på slutet av muséibesöket en förälder till ett av barnen på mitt jobb. Alla dessa människor representerade olika lager av mig, såväl tidsmässigt som rent utvecklingsmässigt.

Samtidigt rörde jag mig bland utställningarn mellan New York-bilder från 30, 40, 50-talen, svenska nutida från en skånsk landsbygd och till sist en fantastisk samling afrikanska djurbilder från savannen.

Och det känns som om jag har gjort en lång intensiv resa på bara några timmar.

Kanske kan man dra slutsatsen av detta att konst aldrig kan effektiviseras men att konsten kan effektivisera våra upplevelser.

Ska nog ta patent på den upptäckten. Det kan löna sig att forska i mellanrum. 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s