På annan nivå…

Hur jag än jobbar…nog blir det på en annan nivå. Oavsett om det är i jobbsammanhang, i musik/körsammanhang, eller om det handlar om egna projekt. Jag ser allt lite snett underifrån trots att jag är född och uppvuxen i de ”fina” kvarteren på Östermalm i Stockholm. Aldrig har jag känt att jag har passat in. Jag har inte ens varit bra på att passa upp, servera, ställa till rätta.

När jag började mitt yrkesverksamma liv på riktigt var det förstås på daghem. I sandlådan. Men jäklar vad man lär sig på att vara placerad på den nivån. Vad man ser av världen och hur man blir betraktad av världen! Snacka om klassresa! Rakt ner i underjorden. Jag har aldrig varit ledsen för det. Det enda tråkiga är just omvärldens förväntningar på hur en sådan som jag ska vara, eller inte.  Nu jobbar jag med något äldre barn och i skolan, och till och med mina syskon har lärt sig att jag inte längre jobbar på dagis utan på fritids. För min egen del känns det också mer tillfredsställande att undervisa några timmar i musik utöver fritidsjobbet, eftersom jag har en sådan utbildning, men i övrigt har jag ett underjordiskt perspektiv. Till och med fritidslokalen är av källarkaraktär.  Även musikaliskt är jag ”down under”. En kör är en kör. Ingen framträdande roll där heller. Men fantastiskt är att få dela och ta del av stora musikaliska upplevelser tillsammans med kören, andra körer, orkester och solister i världsklass. Så priviligierat! Och ändå bara en i mängden. Jag älskar att vara körsångare. Att bidra med något som i sig inte är makalöst, men som tillsammans med andra blir andlöst vackert.

Kanske kan det vara så i jobbet också, fast det inte syns eller hörs direkt utan det märks flera år senare. Sådant som jag har planterat märks inte direkt och kanske får jag aldrig märka av det. Men jag har haft elever som kommer många år senare och berättar om vilken stor upplevelse det var att delta i en musikal som jag var med om att arrangera för 8 år sedan i skolan. Något som de då tyckte var lite barnsligt eftersom de var äldst i skolan då, och huvudpersonen i musikalen var bara 6 år. När tonåringen som jag pratade med beskrev det hela för mig var hon bara jätteglad över att hon hade fått vara med om upplevelsen när alla sjöng tillsammans och kunde alla sånger. Precis så är det med kultur. Allt som är viktigt, som har något att säga oss, och som är tilltalande rent musikaliskt, kulturellt, och som kommer underifrån, från rötterna – allt det kan växa till något betydelsefullt i våra liv. Där kan inga Idol-tävlingar matcha på någon som helst nivå för de tävlingarnas förutsättningar kommer uppifrån och vinnarna i tävlingen försvinner i yttre minneskosmos, dvs i tomrummet.

Jag är stolt över det underifrån-perspektivet jag har erövrat på egen hand, trots min belastande uppväxt i ekande östermalmsvåningar…;-)

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s