Hjälp!

Över hälften av medborgarna i det här landet har stor tilltro till ett parti vars människosyn jag starkt ifrågasätter, vars politik jag mår illa av att se, såväl i skola som i vård och kultur, arbetsmarknadspolitik, stadsplanering och hur man fördelar pengar till de som inte behöver och vice versa trots att det är påvisat att samhällen där klyftorna mellan männsikor är som minst, klarar sig bäst.

Innan de med hjälp av sina väljare (och jag vill tro att deras väljare röstar som de gör för att de är grundlurade och inte elaka) monterar ner allt jag överhuvudtaget bryr mig om eller tror på måste jag nog emigrera till ett bättre land. Om det finns? Innan det är dags att börja väga mina blöjor och lägga mig på en gammal madrass på golvet i en korridor. Ja, för vem litar på att en ung spoling på 30 år ser till att upphandla något humant vårdbolag istället? (i Stockholm) Inte jag! Jag har aldrig varit något direkt förtjust i moderater förr men jag har då aldrig varit rädd för dem.

Men nu!? Direkt mörkrädd. Räddare än jag är för SD. Man vet åtminstone var man har en gammal rasist (fast det är inget jag gillar heller förstås). Men en moderat? De ljuger folk fulla med fina ord med glättiga floskler och läppglansiga läppar som slätar över alla missförhållanden de själva har varit med om att skapa, med sirapslen röst och iskalla ögon.

Men OK, om det bara vore själva politikerna – politiker har man väl aldrig riktigt litat på – men nu är det alltså fler människor än varannan granne eller arbetskamrat, som håller med dem om att vi ska nedmontera välfärd och splittra människor och dela upp dem i utanförskap eller dugliga människor, starka eller svaga, och dessutom tycker man att det är rätt att orättvisan är så stor. Ja, eller varför röstar man annars på Sveriges första förespråkare för sociala orättvisor? Som tycker att människor som har förlorat sina jobb får skylla sig själva, eller om människor är ensamstående med barn, eller har för låg inkomst för att kunna betala hyran. Man verkar till och med tycka att man, dvs kvinna, får skylla sig själv om man är född som kvinna och alltså har alltför lite fördelar och att man därför måste ta i så livstycket spricker för att bli duktig och duglig och göra karrriär. För visst måste man vara ännu bättre om man jobbar från inga fördelar alls,  än från att ha alla möjligheter i form av pengar, rätt uppväxt, rätt kön…? Eller så kan man bli Moderaternas partisekreterare för då behver man nästan inte kunna någonting.

Så….Hjälp! Vart ska jag ta vägen? =O