När jag jobbar med mitt eget musik/matte-projekt, förändras en del mitt i den kreativa perioden. Som när en maträtt ska tillagas och en ingrediens saknas. Då får man tänka om. Och när man sen bjuder på maten ser man på andra och känner själv ungefär vad som smakar och inte.
Nu i ”halvtid” har jag provat låtarna jag har gjort till projektet, och man ser och hör direkt vad som går hem och vad som inte går hem. Jo. alla låtarna verkar gillas av de flesta och det är ju jätteroligt, men jag märker direkt att vissa går för fort, medan andra kan bli lite väl sega. Men allt beror förstås på hur jag tänker använda låtarna. Det är bra att ha barn att testa materialet på. De får prova att dirigera till, att studsa tennisbollar till, att leka ”följa John”, att spela instrument till och att helt enkelt dansa till dem.
Låten som jag kallar ”fyran” funkar till alla dessa övningar medan ”trean” går alldeles för fort. De känner visserligen ettan i takten men 2 och 3 hinner de knappt säga. Att dirigera till den går inte alls. Men studsa bollen på ettan i takten gick bra.
Nu är det ju inte så att barnen ska dirigera till låtarna i slutändan, eftersom jag kommer att försöka tänka ut en specifik koreografi till varje låt, men jag tar faktiskt hjälp av att se barnen röra sig spontant till musiken och meningen är ju att de ska känna med hela kroppen hur exempelvis en 3-takt och en 4-takt är uppbyggd, och därigenom förstå skillnad på udda och jämna taktarter, eller udda och jämna tal, exempelvis.
Men det roligaste är faktiskt att det finns många möjligheter där olika förmågor kan utvecklas inom ramen för detta projekt. Frågan är om jag ska låsa mig fast vid den idén jag har haft från början eller låta idéerna flöda så länge som möjligt. Det är ju tråkigt att bestämma sig för tidigt för att komma på för sent att idén inte håller fullt ut, när alla låtar och all koreografi är klar, typ.
Jag har känt under en period i höst att jag har stått och stampat på samma ställe. Inte så konstigt eftersom man alltid behöver få feedback på det man gör. Positivt eller negativt gensvar, spelar inte så stor roll för det är lika viktigt i det här skedet, men det är svårt att vara kreativ alldeles på egen hand. Det blir stumt när det aldrig kommer ett svar. Sedan jag kom på att det var dags att prova musiken på barnen, såväl 6-åringar som åk 1, har allt känts lättare igen. Jag har visserligen inte åstadkommit så mycket rent praktiskt, men tankarna hittar nya banor när de blir lite syresatta.
Att vara i rörelse såväl i knoppen som i kroppen.
Det har visat sig att det går åt mer blodsocker till den del av hjärnan som dagdrömmer än till de delar av hjärnan som utför ett mer ”konstruktivt” jobb. Det är i mellanrummen, i drömmarna, som jaget och kreativiteten bildas. Annars vore vi robotar hela bunten.
Det var väl det jag visste…;-)
Time in Stockholm 
Tid 