Katter i fokus

I 10 år har vi haft katter i fokus. Såväl  bildligt som bokstavligt talat. För 10 år sedan kom den första katten hem till oss vilket i sig blev revolutionerande för vårt framtida liv och leverne. Naturligtvis en och annan nackdel såsom bundenhet och att allergiska släktingar håller sig på avstånd, men mest fördelar. En katt är inte bara ett gott sällskap, det ger också så mycket kärlek och glädje och många tankar på hur människans natur är jämfört med djurets – i detta fall kattens. Och när så den andra katten kom till vårt hem två år senare kändes harmonin ännu mer. Jag tror att djur behöver någon av samma art som som förstår sig på hur allt funkar. Ändå är våra två katter så olika varann som två katter kan vara. Det är på detta vis precis som med människor. Ingen är den andra lik men ändå kan man leva sida vid sida och fördra varandras egenheter så länge ingen gör intrång på ens eget revir. När den lilla kattungen hade varit hos oss en vecka, då hon hade rört om hela tillvaron för Misse och oss andra på kattungars vis, tog Misse henne till sig och slickade henne och visade därmed att hon hörde till Familjen Katt, dvs vår familj, fast två av oss var människor. De är inte så nogräknade på det viset, katter. Bara människorna är någorlunda snälla och lekfulla och ger katterna mat och vatten och kärlek, går de med på det mesta.

I samma veva som Hanna, katt nummer 2, kom till oss, fyllde jag jämnt och fick en digitalkamera av mina släktingar. Mitt livs första kamera, förutom en instamatic som jag hade i tonåren och som jag slarvade bort.

Med kameran kunde jag föreviga katternas liv och leverne. Det blev många, många bilder…..När jag nu i efterhand skulle samla lite bilder till kattjubiléumskalaset som vi kallade för Räkfrossan (Räkorna ligger i kylväskan ovan, som Hanna vaktar), som vi hade hemma igår för de förra ägarna och alla kattvakter de har haft genom åren, insåg jag att bilderna jag har och har haft på mina olika datorer har växt mig över huvudet. För även om kattbilderna var viktigast i början av mitt fotograferande fick jag så småningom andra intressen och annat fokus i mitt fotograferande, även om katterna hela tiden har följt mig och jag har följt dem i mitt sökande efter den ”perfekta bilden”. Men att hitta bilderna!?!? Under nästan alla dessa 8 år har jag fotat oupphörligen, och först sista året har jag trappat ner på farten såpass att jag till och med hinner vända bilderna rätt, ta bort de värsta suddiga, räta upp dem, ta bort de sämsta, osv, innan det har varit dags att lägga till nya lika suddiga, ointressanta, blandat med vissa faktiskt riktigt bra bilder. De flesta bilder ligger dock kvar i sina mappar efter när de var tagna, vilket trots allt nog är det bästa. Fortfarande har jag mer koll på ålder och tid när jag gjorde olika saker än platser och händelser. Men jösses! Nu har det ju gått 8 år sedan min fotografering exploderade och jag har fortfarande ingen bra modell för hur jag ska hitta mina kattbilder, t.ex. Hade det varit vanligt när jag började med det här fotoeländet, hade jag förstått att jag kunde ha ”taggat” bilderna med katt, landet, resor, etc…men att börja nu?

”Hur gör djur”?…. I det här fallet människor, då. Med förevigande och förevigat sparande, menar jag….

Kalaset blev lycket även om katterna höll sig på behagligt avstånd från sina gäster och kom fram vid lägliga tillfällen. När en sång insjungen av katter spelades eller när en av gästerna kom med strömming som present…;-)

Och de övriga paketen ligger oöppnade på katternas ”presentbord” (klösöpelaren) än idag….andra ljuset i advent är o-tänt…..Kom igen nu mattarna!
Vad väntar ni på?