Förebilder som försvinner får ändå leva vidare..

I morse kom jag med ganska god fart ner i tunnelbaneuppgången. Hade lite bråttom. Skulle precis greppa en Metro och gå genom spärrarna när jag fick syn på en gammal klasskompis från låg- och mellanstadieåldern. Vi har setts sen skoltiden, men det var ändå länge sedan nu, och det var ett kärt återseende. Men ett kort möte och hon hann berätta att hon i går var på vår gemensamma mellanstadiefrökens begravning och jag blev nästan arg – och chockad förstås – inte på min kompis men på mig själv att jag hade missat att hon hade dött. Och missat begravningen. Det är väl klart att man missar sådana saker, men att jag missat just henne som var en sådan lärare som man aldrig glömmer!
Alla hade respekt för henne men hon var ändå så rolig och trevlig mot oss och nytänkande inom pedagogik. Det där med inflytande och demokrati har jag lärt mig konkret av henne. När det var klassråd gick hon ner i klassen och deltog med liv och lust i diskussionerna, efter att vi hade utsett en ordförande för dagen. Men hennes röst var aldrig mer värd än våra röster. Vi fick såväl social fostran som en god bildning, utan pekpinnar eller katederundervisning. Och detta var på 60-talet, före allt snack om flum. Jag beundrade henne då och jag beundrar henne nu.

Tänk att så mycket vatten har flutit under broarna inom pedagogiken och så många läroplaner som har kommit och gått och ändå har jag fortfarande inte sett någon lärare som verkligen har levt upp till alla fina ord som har skrivits i alla skolverks luntor innan de ens var skrivna, så som hon gjorde.

Hade jag inte haft henne som lärare hade jag kanske aldrig kommit på idén att vilja bli lärare själv…på gott och ont. Möjligen hade jag gjort bättre ifrån mig på annat sätt, men ändå…Man ser hur viktigt det är med goda förebilder…En strävan är ju alltid att göra lika gott som ens förebild har gjort, och något gott kommer det nog ut av det. Ett positivt ”arv” av det slaget kan ju inom skolans värld sprida sig som ringar på vattnet.

Men jag saknar möjligheten att få säga det till henne…. =(

Och en sak till – för mig mycket viktig. Hon var hon musikalisk också… vilket gjorde att jag alltid kände mig lite extra sedd av henne i just de sammanhangen.
Jag och min andra gamla kompis från den tiden sjöng många gånger ”Nu grönskar det” tvåstämmigt för henne när vi var på klassresa. Någon gång ibland vände hon sig förtjust om och sa: ”Nu var det rent och fint!” Och hon hade det bredaste och mest gnistrande leendet. Så här i efterhand tycker jag att det var fantastiskt av henne att aldrig påpeka hur det lät alla dessa ggr när det inte var lika rent och fint. Bara det gnistrande leendet kom var tionde gång, gjorde det att vi aldrig ville sluta för vi ville få ännu fler erkännanden. Vilken enorm uthållighet hon måste ha haft.
Och plötsligt får jag för mig att vi kanske skulle ha en egen liten minnesstund, jag och min sångarkompis, och ställa oss och sjunga mot den glimmande nyårshimlen; ”Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid…” Så kanske hon svarar? ”Kom med, kom med på vandringsfärd, i vårens glada tid…”, och sen fyrar hon av ett gnistrande stjärnregn! Tadá!=)
Det skulle kännas hoppfullt!