Det har inte gjorts någon forskning på vilken sorts undervisning som är den bästa och mest effektiva för inlärandet. Ändå ställer sig vår skolminister och uttalar sig så kategoriskt om att katederundervisningen är den enda sanna. Att han bara kan med? Inlärningen kan kanske ske på vilket sätt som helst bara barnen/ungdomarna/ eleverna är motiverade, men sen kommer det knepiga i kråksången, för sedan gäller det att befästa kunskaperna. Det kan man göra genom rutinmässig repetition, men om inte förr tappar eleverna intresset då. Om läraren däremot låter dem praktisera sina kunskaper i handling – att bygga en atom eller vad det nu handlar om – då kan man fokusera och ta in de kunskaper man tidigare bara har läst sig till eller lyssnat sig till. Om elever aldrig får använda sina kunskaper praktiskt fastnar inte lärdomen. Det har visat sig att läkarstuderande som får göra om sin stora tenta som de gör efter två års studier efter ytterligare några månader, inte kommer ihåg mer än 20 % av det de kunde tidigare. De som kommer ihåg mest kan ändå inte lösa ett praktiskt problem som tespatrullen har lagt till efteråt för att kolla om de kunde använda sina kunskaper.
Hjärnan arbetar ju så att den väljer att glömma det som inte behövs. Om man däremot i studierna hela tiden har nytta av de teoretiska kunskaperna ser hjärnan någon mening med dem och de befästs inte bara i hjärnan utan sätter sig också i kroppen. Något man har gjort många gånger glömmer man inte. Cykla, köra bil, åka skidor, simma. Först gör man som någon annan säger att man ska göra, men när det sitter i kroppen, kan man det på riktigt.
Den gamla devisen om ”teori & praktik” kan aldrig slå fel. Precis som i Rytmikmetoden, som jag har lärt mig: ”Lyssna och visa vad du hör”. Om eleven exempelvis får höra ett musikstycke i tretakt, ska hon kunna visa att det är tretakt, genom att dirigera en tretakt, exempelvis. Även om ett barn rent teoretiskt vet att det finns något som heter tretakt, är det inte säkert att det kan höra och känna vad som verkligen är tretakt. Att räcka upp handen och säga hur det är är inte samma sak som att visa i en rörelse, för först då känner och ser både eleven och läraren att det hela är rätt uppfattat.
Musik är ju ett ganska tydligt exempel på att man inte kan strunta i praktiken för då fanns det ju ingen musik. Om alla bara satt och pratade teoretiskt om toner och rytmer, men ingen fick eller kunde prova.
Jag tror att det är därför som musik är både lätt och svårt ämne att undervisa i. Lätt, därför att det går inte att ha enbart teoretisk undervisning. Svårt är det för att det råder en villfarelse om att musik bara ska vara rolig och att man inte behöver någon teori för det skulle bara ta bort känslan i musiken. Det är ju ungefär lika befängt som att en balettdansör inte skulle behöva träna och göra sina hopp 6 timmar om dagen, typ.
Teorin och praktiken befruktar varann. Människan behöver göra något som känns viktigt, men hon eller han behöver också förstå varför och hur det hänger ihop för att det ska kännas meningsfullt.
Ingenting skulle kännas meningsfullt för mig om jag skulle behöva sitta och lyssna till en lärares kunskaper hela dagen. Om jag skulle göra skriftliga prov på vad läraren lärt mig, med hjälp av läromedel av olika art, visserligen, men där jag ändå inte själv får prova mina kunskaper på annat sätt än i provsammanhang. Nej, för grupparbeten är ju tabubelagda, och oordning av vilken art som helst är portförbjuden….
Jag har hävdat tidigare och jag vidhåller: En skolminister som vägrar ta del av all forskning som motsäger hans egen stela katedermetodik, den skolministern är den flummigaste, ty han famlar i blindo när han pekar med hela handen in i okunskapens bleka rike!
Time in Stockholm 
Tid 