År 12

I år fyller min pappa 100 om han fortsätter att leva till i slutet av juli. Han har i alla fall firat sin hundrade jul och firat in sitt 100:e nyår, om än med vånda. Ibland rasslar det till i maskineriet hos alla människor, men nu verkar han komma på rätt fötter igen. Vem skulle inte bli trött av att ha levt hundra julaftnar?

Han har levt under två världskrig, han har försörjt en familj med 5 barn och tillsammans med min mamma har han skapat ett hem fyllt av musik och skratt, litteratur, kultur, diskussioner, och många släktingar och vänner, ett musicerande och musiklyssnande utöver det vanliga, för att vara ”inte bara pappa, utan tandläkare också”. 😉

Nu sitter han på juldagen och pratar med min syster om hur bra de har haft det. Och fast även hans minne blivit lite sämre kan han komma ihåg så mycket som han och mamma har gjort. Hur bra de har haft det hela tiden. Priviligierade, ja…men kanske är det få priviligierade som verkligen kan uttrycka så mycket tacksamhet över det.
Och han sjunger i Taubes visa om hur ”Vinden från havet har friskat, Mysingen möter med sjögång….”
alla verser tillsammans med sina barn och barnbarn.
Och nu möter Mysingen sannerligen med hög sjö….Vi som fortfarande är unga nog att ha makten att ro båten iland, är inte längre så säkra på livets väsentligheter. Inte så säkra på vilka värden som ska värderas högst. Vad som ger mervärde i livet kanske inte är samma sak som ger mervärde inom ekonomi och politik.

Min pappa var mindre politiskt intresserad än mamma, som pläderade för lika lön för alla, i fina östermalmsvåningar medan de barn som sen skulle stå för 68-vänsterrörelsen ännu gick i småskolan, men pappa reagerade mer känslomässigt på orättvisor eller klassmarkörer. När kvinnopräststriden var i full gång gick pappa ur kyrkan. ”Vilka dumheter! varför skulle inte kvinnor kunna bli präster?” Och när Du-reformen genomfördes stod pappa på första parkett i hyllningskören.
För honom var det förbundet med så mycket tillgjordhet i umgänget och dessutom underlättade det i hans yrkesutövande. Slippa titlar och skrapande med foten, niande och inställsamhet.

Men nu spökar klassamhället igen. Det vaskas med champagne och ”herrskap och tjänstefolks-mentaliteten” förhärligas i Rut och Downtown Abbey. Jamenvisst är det romantiskt härligt. Jag älskade ju Forsytesagen i min ungdom..alla gamla engelska serier…
Men plötsligt känns det snart inte längre – vad som är rätt och fel. Man har undergrävt våra rättvisespröt, de känsligaste indikatorerna på att något inte står rätt till. ”Ja, men tänk om inte RUT fanns, då skulle ju folk göra samma jobb under betydligt sämre villkor”, säger de, och jag tänker att…jaja, de kanske har rätt. Vad vet jag?
Nog finns det fortfarande folk som vet hur det är att vara piga, vara livegen, men ändå ett slags vän till en familj i karriären, fast inte på sina egna villkor utan på deras…..men som sagt…vad vet jag? Jag ska inte döma. Inte vara moralisk. Det finns minsann människor ur andra samhällsklasser som behöver hemhjälp. Naturligtvis. Men hur många använder sig av den möjligheten?

Vid 1900-talets början var klimatet annorlunda, tror jag. Alla möjliga tankar, all möjlig filosofi, all möjlig kultur och ny pedagogik och psykologi blommade och slog rot. En del mer än annat…

Mina föräldrar gick på en kurs i barnspsykologi om hur man fostrar sina barn. Varför gör inte alla det? Mamma berättade att psykologiläraren talade mycket om att vara konsekvent i sin uppfostran, men han betonade att, om man aldrig lät ett barn vinna en enda ”kamp” kunde det till slut leda till att barnet blev kuvat, vilket i sin tur skulle kunna leda till att det skulle tappa modet.

Ja, så kan man kanske kuva ett helt folk…eller asylsökande, eller brokig lärarkår, eller upproriska vårdare på äldreboende, eller en ”flummig hippieinsprerad kulturelit”, eller sanningssökande journalister.
Varhelst man vill sätta ner klacken….sätt ner klacken…peka med hela handen….ingen pardon….konsekvens in absurdum.

Min mamma ville alltid att jag skulle vara modernt klädd, att jag skulle vara tuff och måla mig och bli söt. Utomordentligt fånigt, tyckte jag, men hon förstod nog mitt eget bästa. Jag skulle inte passa in, det var inte hennes huvudsakliga uppsåt, men hon ville att jag skulle klara mig! Det ville inte jag…dvs inte på hennes premisser. Och hon lät mig hållas…
Pappa stack tjocka ryska böcker i händerna på mig, typ Krig och Fred och Anna Karenina, om han inte lärde mig åka skidor eller spela fiol. Han var inte så intresserad av hur jag såg ut bara jag var naturlig och han älskade mig som jag var – det gjorde även mamma, fast hon hade ett mer praktiskt förhållande till det hela.
Pappa klippte mitt hår kort, precis som brödernas hår, fram tills jag blev 10 år. Sen tog mamma över, för hon tyckte jag kunde få se ut som en flicka.

Se där! – ingen direkt konsekvent hållning från mina föräldrars sida, men allt var ju i all välmening, och jag lovar att jag blev inte kuvad! Men att nu inte tappa fotfästet…att inte glömma vad som är viktigt även om minnet rinner ur min mamma och såsmåningom ur min pappa – att minnas att det är människovärdet som väger tyngst – tanken, men också känslan för de eviga och viktigaste värdena – och vilka de är.

”Grunden du står på och människovärdet som du har”.

Jag har ett arv som jag inte bara vill ärva utan också förvärva utan att fördärva.
Finns det någon bank med ränta, att sätta in det på?