You`ve got a point there, Bengt Ohlsson!

Jag har alltid läst Bengt O:s krönikor med stor förväntan. Roliga och med en lite annorlunda vinkel mot vad de flesta skribenter har. Men för några år sedan tyckte jag att de blev mer och mer cyniskt gubbiga, eller helt enkelt tråkiga, om man får säga så. I alla fall till skillnad mot hur de hade varit. Kanske hade han influerats av huvudpersonen i sin egen bok Gregorius? Den sträckläste jag däremot med stor glädje trots att den väl inte var direkt munter. Idag har denne skribent gjort avbön i DN…. Han vill inte längre tillhöra kulturvänstern. Helt enkelt på grund av att han inte vill plöja samma fåra som alla andra, utan att veta varför. Att skriva på, mot nya Slussen-förslaget bara för att alla andra fina kulturmänniskor gjort det. Jag håller med. Det verkar dumt. ”Att ta till sig känslan av att Allians-förslaget kan vara bra trots att det inte är ett vänsterförslag”, tycker tycker Bengt O nu verkar vara en betydligt vettigare väg att gå. Jag vet hur det känns. Man vill inte vara del av den där ”gulliga amöban” där alla säger sig älska alla utan vill istället vara en seriös entreprenör – eller förlåt, författare kanske han vill bli kallad trots allt? – som går sin egen väg. Hur det ska gå med den vägen vet han dock inte riktigt, vad det verkar, men han vill ändå inte vara ”vänster-mainstream”. Frågan är varför han å ena sidan alltid har velat höra till vänstern fram till nu, och å andra sidan – vad blir nu alternativet? Jag förstår att man inte vill framstå som hycklare – det krävs ju av någon underlig anledning alltid mer moral av en person med vänstersympatier än av en utan sympatier alls, och att man inte ska låtsas vara obekväm när man ändå helst vill förbli i sin soffgemytlighet – men när finns det ett stopp för soffmyset, enligt Ohlsson & co, när har allting gått åt h-e nog för att han ska resa sig ur soffan och säga: Nu får det väl ändå vara nog?
Tja, det kanske var just nu när han riskerade att klibbas ihop med resten av kökkenmöddingen….och sen?

När jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm på 70-talet, var visserligen inte undervisningen där ett dugg flummig , vad än Björklund säger, men däremot var många av oss som gick där mycket influerade av Love, Peace & Music-andan. Jag deltog, som jag brukar, lite på ytterkanten, men sällan var jag med i gyttret i mitten där alla kramade alla och uttalade kärleksfulla ord tillvarandra. ”Vad du är fin”, sa man till varandra, vilket nu är vardagsmat, men för mig skorrade orden väldigt ovant,  falskt och inställsamt på den tiden. En gång var  det fest och jag satt i en fåtölj där en av de ”fina” flickorna satt på armstödet. Plötsligt vände hon sig till mig och sa: ”Du får luta dig mot mig om du vill, Camilla. Jag känner att du är lite blyg, men det går bra…”

Ja, visserligen var jag lite blyg, men det var definitivt inte därför som jag inte lutade mig mot henne. Så jag kan förstå varför Bengt Ohlsson inte vill skriva på alla listor som de vänsterkulturella skriver på för man vill inte ”luta sig”, inte ”frottera sig” för att känna en tillhörighet. Men jag förstår inte varför man behöver byta åsikt för den sakens skull. Det har ju i alla fall inte jag gjort.

Tanken slår mig: Han kanske inte ens hade en egen åsikt, och i så fall lätt utbytbar?
 
”Ja, i så fall Bengt, kan du luta dig mot mig. Jag känner att du är lite osäker, men det ska nog ordna sig till slut…;-)”