Ibland har huvudet fullt upp med att tänka ut vardagligheter. Eftersom jobbtänk översköljer hemma-tänk, som sköljer över kör-tänk som i sin tur föser skriv-tänk åt sidan, vilket å andra sidan får mig glömma mitt kära gamla projekt-tänk vilket i och för sig brukar uppta mina tankar så att jag glömmer förbereda mitt musiklektionstänk – blir det ibland lite för mycket av den varan. Tänk-varan, alltså…
En eftermiddag på väg hem – tror till och med att det var igår – sprang jag in på pressbyrån för att hitta något tänkvärt och eventuellt något ätbart, typ – nåja – tänk dig själv, och…
…Hör! Nu var jag där igen -Tänk, tänk, tänk! –
…När ska jag sluta upp med det där tänkandet som går i cirklar? – och fick syn på en tidning jag aldrig sett förut. Den hette inte ”Tänka”, men den hette ”Skriva”. Blev lite nyfiken och köpte den.
Och nu tänker inte jag berätta mer om den tidningen annat än att det bl.a. står en hel del goda råd om hur man ska nå läsare på nätet, i exempelvis en blogg.
Rubriken får inte vara för kort, inte för konstig, eller alldaglig.
Man ska veta varför man skriver just det man tänker skriva om.
Texten ska gärna börja med slutsatsen för att fånga läsaren direkt.
En del läsare scrollar ner till slutet av texten för att se om det fanns något av värde där.
Sluta alltså på ett intressant sätt.
Skriv ganska kortfattat och inte alltför babbligt.
Varje gång du börjar en ny tanke, börja då på nytt stycke.
Bara några få råd, och säkert kloka, men det verkar inte stämma på mina läsare.
Många av mina mest lästa texter har korta rubriker (men också långa så det finns ingen direkt trend där).
När jag upplever att mina texter är väl långa och babbliga, har det inte haft någon som helst betydelse för läsarna. Ju längre, desto bättre. Jag börjar aldrig med slutsatsen men jag försöker knyta ihop säcken på något sätt så att det verkar mer uttänkt än det kanske var från början. Har varit lite av en sport kanske, att få en text att likna en väl uttänkt liten puddingpastej fast den inte är det. Oftast har jag dock börjat ett inlägg med noll aning om varför jag började skriva det, men ändå har det hela kunnat sluta med succé. Och tvärtom! Framförallt tvärtom.
Det är egentligen exakt samma sak som kan ske när jag kommer till en musiklektion och har väldigt luddiga föreställningar om vad som ska ske. Har bara hunnit formulera en och annan tanke om tema för dagen och målet med undervisningen. Dvs, vad barnen ska lära sig. Och då blir det nästan alltid bäst. Jag har inte några stora förväntninga på hur barnen ska uppföra sig eller vad de ska tycka, som när allt är planerat in i minsta detalj. Och se där! Alla inblandade upplever att de har något att säga till om, men ändå märks det att det finns en tanke bakom. Målet och meningen är klar, men vägen dit är öppen och ganska vinglig, men betydligt mer intressant än om en führer hade stått där och mästrat.
Igår och idag fungerade det så som det ska när det går bra. Barnen var glada och entusiastiska och jag var ganska snäll och öppen för deras förslag. De blev ändå gladare och jag blev ändå nöjdare eftersom de hade lärt sig något genom att uppleva det själva och inte genom att jag sa vad de skulle lära sig.
Nu tänker jag igen….
Inte fel med goda råd, bara du inte följer dem slaviskt. Du kan lära dig av att tänka tvärtom också. Men finns där inga råd eller riktlinjer att följa eller ta avstånd från blir det svårare att hitta en egen vinglig väg. Då blir vägen vinglig för att du inte vet av något annat.
Nu blir den vinglig för att du vet att en rak väg har skygglappar som gör att du förlorar gehöret och färgseendet.
Lyssna på dina läsare, och barnen som läser av dig bättre än några andra. De vet när du har lyckats visa rätt väg utan att kunna läsa en stavelse rätt.
Tror jag…
Otänkbarheter skulle vara roliga att vara med om, men tänk efter först så att du är beredd innan du låter dig överraskas totalt.
Det var mitt råd till mig och mänskligheten. 😉
Time in Stockholm 
Tid 