Nya genombrott i den iskalla snålblåsten

Tog mig hem på vanligt sätt igår. Gick över Västerbron i snålblåsten, men till skillnad mot många andra gånger hade jag medvind, så jag flög praktiskt taget fram. Såg rök vid vattnet vid Norr mälarstrand, men gissade att det handlade om den båt som hade brunnit under natten/morgonen. En restaurangbåt som fortfarande spydde rök omkring sig. Snön som fanns yrde lite och jag kände mig lite ”Strindbergsk” i den vinterkalla, gråvita skalan. Allt blir så gammeldags, och inte minst jag.

Men det urminnesvädret gav mig tydligen inspiration. När jag väl kom hem efter det för mig traditionsenliga kaffet i Söderhallarna och fredagshandlandet slog jag mig  ner som jag gjort alla fredagar under hösten, för att fortsätta spånandet och skrivandet på mitt pedagogikprojekt -”never ending story”- eventuellt kunde det bli ett musikskapande – hade redan provat några danssteg, när jag kände att jag inte kom vidare.

Katten, Miserere, gjorde klart för mig att hon skulle ligga i knät så fort jag satte mig ner och har man en katt i knät reser man sig inte.

Det finns lag på det: §1; Du skola icke resa dig då din katt gör anspråk på ditt knä!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så där satt jag jag med min katt och kom inte någonstans, men jag hade fjärrkontrollen till stereon till hands så jag kunde åtminstone lyssna på musiken. Ändå kom jag inte vidare. Har spelat in musik och har en låt med ”koreografi” ganska klar. Men sen då? Visserligen har jag haft en ram sedan i våras, men den är för vid och för trång samtidigt. För luddig men ändå med ett koncept som inte riktigt räcker till.
Hur ska jag göra? Jag frågade mig själv och Misse.

Hon såg på mig mycket allvarsamt och då fattade jag: Det måste finnas en historia. En storyline som ger rörelser och texter något att förhålla sig till. En berättelse som fångar ett barn, och en vuxen också för all del. Det måste vara en infallsrik, knasig, oberäknelig saga, som visserligen lär barn att räkna genom musik och rörelse, men som aldrig får stanna där. Det måste alltid finna en nivå till. En nivå som handlar om livet och döden och riktiga saker, för vad ska annars alla matematikkunskaper vara bra för?

Barn, och vuxna, som får möjlighet att leva sig in i en saga lär sig alltid mycket mer än de som får kalla fakta serverade i snålblåsten.

Värmen och närheten måste till, annars fryser hela grejen inne. Det blir kallt och inte coolt. Om människor inte brinner av nyfikenhet att få veta slutet på historien, står du dig slätt mot alla andra uttryck och intryck som människor får nuförtiden.
Och med Misses varma ”pälsmössa” – som en kringla ligger hon i knät – kom den ”riktiga” början på historien till mig. Den som ger upphov till allt annat och hela ”manusarbetet” kom av sig självt…Och det blev självklart på en gång, att så här skulle det förstås vara!

Därför, mina vänner, får det bli en typ av matematisk-musikalisk deckare, även fast jag själv vägrar att läsa deckare på grund av rädsla. Men så länge som jag själv håller i taktpinnen lär det inte bli den värsta skräckisen, i alla fall.

En sån lättnad. Äntligen vet jag hur det ska börja och hur det ska sluta. Jag vet vilka konflikter som kan uppstå och hur det kan bli något  lustfyllt också av det. Jag har mycket musik klar, redan, och koreografin kan bli så mycket lättare att ta tag i när det finns en röd tråd.

Jag hade redan en slags tråd, och det bästa var att jag kunde bygga vidare på den och göra den mer köttig.

Jag har segrat över mig själv. Nu ska jag alltså våga vinna över resten av världen. I alla fall en del av Stockholm, till att börja med.. 
Det måste väl vara en baggis, jämförelsevis.