Film är bäst på bio!

Att gå på bio är för mig att gå i barndom, gå i ungdom, bli ung vuxen, igen. Stora breda dukar som fylldes med fantastiska skådespel. Att stiga in i en annan värld och stanna där i ett par timmar. Matiné fanns det när jag gick på låg- och mellanstadiet. Så länge räckte min veckopeng till en biobiljett. För det var ju det pengarna gick till, om jag inte nogsamt la mina 1, 25 kronor i en sparbössa x antal månader för att spara till min första ep-skiva. Eller LP. Då, när det var dags för LP, hade nog veckopengen höjts till 3, 50, kanske. Min veckopeng följde alltid matinépriset.

Jag gick nämligen varje vecka och det spelade inte någon roll vilken film det var. Såg gärna om både Lassie och annat, som Errol Flynn-filmer, t.ex. och jag gick gärna ensam om jag inte fick med mig någon kompis. Då kunde jag riktigt hänge mig utan att behöva tänka på vad någon annan skulle tycka.

När mormor blev gammal och hade brutit båda armarna fick hon flytta hem till oss och ibland stack hon åt mig en slant så att jag till och med kunde gå på riktig eftermiddagsbio. Det var ju nya filmer och inte bara urgamla, inspelade på typ 40-talet, eller nåt. Och så kunde jag ju se om de filmer jag älskade hur många gånger som helst. Dvs när de gick upp på biograferna, igen. Det var lycka det! När Romeo & Julia och Doktor Zjivago hade varit borta ett tag och sen kom tillbaka! Eller My fair Lady. Mm, mm.

I vuxen ålder är det svårt att hänge sig så totalt på bio som jag kunde göra då. Men jag vet att jag fortfarande kan bli drabbad. Eftersom jag är allergisk mot skräck och våld blir det ju mest dramer, komiska filmer, dans- och musikfilmer och mycket engelska filmer. De är alltid bra, liksom danska och en del franska. Det finns en fransk regissör som har filmat berättelser från Marseilles under många år nu och nästan alltid med samma skådespelare. Mycket varma filmer fast de skildrar en hel del social utsatthet som det ju finns gott om i den staden, som har många invandrare från de arabiska länder som ligger inte långt därifrån. Tvärs över Medelhavet bara.

Men även svenska och amerikanska filmer har jag blivit tagen av. En film från Georgien var otroligt gripande och fin.

Men så hände något med mig. Kände en mättnadskänsla kanske, ungefär som när jag inte riktigt kunde läsa en bok längre som ju annars var min huvudsysselsättning hela barndomen.

Kanke kändes det inte så högtidligt längre, det där med att se en film. Det gick inte att  försvinna in i TV-rutan när man hade hyrt en film. Det gick att pausa om man skulle gå på toa eller göra kaffe och om telefonen ringde var det ju svårt att låta bli att svara och hela magin försvann. Och reklamen som kunde vara lite lustfylld när man var barn, eftersom det inte existerade blev verkligen vardagsmat och något att spola över.

Varje år får vi på jobbet biobiljetter i julklapp. Förra årets julklapp använde vi idag, för nästa vecka hade det varit försent. Tur det, för annars hade vi aldrig sett ”Simon och ekarna”. För den hade det där lite magiska översig som jag upplevde som barn. Vackra bilder på stor duk (nåja, en liten biograf var det, men ändå…), med bra skådespelare som lyckades förmedla det där gripande och intressanta som fanns i berättelsen. Har läst boken, men för en gångs skull vill jag nog påstå att filmen var bättre. Och det gick att ge sig hän utan störande pop-corn-ätande barn eller blippande mobiltelefoner omkring.

Eftersom vi gick på bio klockan ett, var det  nästan som att gå på matiné igen. Matine´för vuxna. =)