Många människor kan vältra sig i all slags kultur, idrotter, happenings, event, installationer, och…you name it.
För mig ger de till synes rutinartade promenaderna hem från jobbet på fredagar alldeles tillräckligt av allt. Intryck av utsikter, väder och vind och njutningen i att färdas framåt för egen maskin. Jag kan dessutom gå och samla objekt – kameraobjekt – på vägen. Få i mig en cappuccino på vägen hem och ibland om jag inte är för nyfiken på omvärlden, kan jag lyssna på någon musik från mobilen där jag kan ta in spotify. Och det är ju en lyx! Jag kan också filosofera och planera min och andras framtid.
Det är bra att gå!
Särskilt nu när vi på jobbet är med i tappa.se, där vi ska räkna våra steg, med hjälp av räknedosa, förstås. Så får jag lite extra fart på mig.
Och igår skulle jag som vanligt ta min långa promenad hem, men ingenting kändes som vanligt. Trots strålande solsken och vårkänslor kändes min kropp allt tyngre och tyngre. Benen släpades fram på ren vilja. Det värkte i armar och rygg. När det var en fjärdedel kvar av vägen drygt, insåg jag att jag måste ge efter för vad hela systemet signalerade: Du är sjuk, Du är sjuk! Jag gav upp och åkte hem, men eftersom jag inte hade haft någon matsäck med mig på skridskoutflykten, var jag också svimfärdig av hunger trots att jag köpt mig en macka i Kungsan, men det var några timmar tidigare – så jag dök in på ett fik nära mig och åt en macka till och släpade mig hem efter att ha uträttat några nödvändiga ärenden också.
Gick hem och la mig på soffan med en katt över benen. Hon och jag sov ett par timmar. Så mycket sover jag bara på dan när jag är sjuk.
Och sjuk var jag. Men jag tänker alltid att jag orkar mer än jag tror. Jag vill ofta mer än jag förmår. Man ska inte begränsa sig.
Förra veckan var alla på jobbet utom jag och föreståndaren sjuka. Med hjälp av duktiga och unga vikarier klarade vi biffen ändå. Jag som har abbonerat på hosta, snuva och diverse förkylningar hela vintern, tänkte att nu kan jag väl inte bli sjuk.
Men..”det är helt galet sjukt nu”, som ungdomen säger. Alla är sjuka. Klart att jag blev sjuk!
Och dessvärre är det en trend också sedan de senaste 5-6 åren att varje gång jag börjar gymnasticera på det ena eller andra sättet så åker jag på en förkylning efter en dryg vecka eller två. Man tror att man ska bli frisk och stark av motion. Suck! Får mycket och för lite skämmer allt, sägs det. Hur finna balansen däremellan?
Lite lustigt att detta med balans i tillvaron gäller ur alla synvinklar och i alla aspekter. Just nu sjunger vi ett stort pampigt verk tillsammans med Katarinakörerna, eftersom Sofia kyrka är stängd för reparation. Jag har visserligen sjungit stycket för 18 år sedan, men minns mest att det var kul för att den kör jag då sjöng med i var med om att inviga Göteborgsoperan med verket i fråga. Det var Mahlers åttonde symfoni.
Idag var det alltså halvdagsrep med samma stycke, men eftersom jag var sjuk satt jag hemma och lyssnade på spotify istället och slogs mest av….för mycket!
Jag har ju alltid älskat Bach, som ni kunde läsa i mitt förra inlägg, och jag tror att det berodde på att han inte tog i så han sprack. Kanske var det nödens lag som påverkade hans musik så att han framstod och framstår än i dag som balanskonstens mästare. Musiken mejslades verkligen ut och han skrev för de musiker och sångare han hade tillgång till för tillfället. Då blev det perfekt balanserat. Körsångarna behövde inte sjunga onödigt starkt eftersom inte orkestern var så stor på den tiden.
Men i och med de romantiska tonsättarna och de stora orkestrarna blev förutsättningarna annorlunda. Det måste till många sångare och körerna blev stora och lite otympliga. Det var svårt att få 100 sångare sjunga snabba lätta toner rytmiskt och samtidigt. Av den anledningen blev det mer av långa sjok med starka långa toner och så starka röster hade inte små gossopraner som man använt tidigare, utan nu skulle det till kvinnoröster med volym, men om man ändå som kompositör önskade lite skira röster kunde man skriva in att en gosskör/barnkör skulle sjunga någon del av verket. Och vips blev det en kör till. Och om man också ville ha en speciell klang i orkestern med mycket blås, exempelvis – kanske orgel, etc….ja, då fick det nog bli ytterligare stråkar för att de skulle höras…och så kan man hålla på. Jag tror att det var svårt att motstå alla dessa frestelser. Hade man tillgång till allt, så varför inte?
Kanske något att tänka på i det övriga samhället också. Någon slags känsla av hunger efter det bästa, det mesta, det största, fast det ingalunda är säkert att det blir det optimala.
Barn kan ju bli precis lika glada för några små klistermärken som av en radiostyrd helikopter.
Jag blir minst lika glad för ett 3 minuter långt pianostycke av Rachmaninoff som av en symfoni som tar en timme.
Men det beror nog på mig också. Jag är ju lite sjuk just nu…. Atchiii!
Time in Stockholm 
Tid 