Så mycket snytpapper borde vara en fara för miljön…

Tre saker är bra när man är sjuk:

– Att slippa passa alla tider

– Att känna axlarna sakta sjunka ner mot golvet

– Att tillåta mig själv att bara tänka på mig

I övrigt blir man ju både socialt och ekonomiskt helt ”off”.
Fast så här första sjukdomsdagen är det ju lite svårt att undvika tanken att, ”nu är det fruktstund”, ”snart är det lunch”, ”måste plocka fram instrumenten till musiken”.  Men rätt snart finner man sig tillrätta…som om man inte hade ett jobb.
Så ofta som jag har varit förkyld med hosta, snuva och nu även hög feber, i år, så sjuk har jag väl knappt varit sen min långa sjukskrivning för fem år sedan. Och på något sätt – trots att det som sagt bara är en rejäl förkylning – känner jag oron komma krypande. Det där långvariga sjukdomstillståndet gör sig påmint. Nej, jag mår bra för övrigt – inte stressad eller deprimerad, men ändå ….hela den långa perioden började ju faktiskt med en rejäl förkylning och utmynnade i en kollaps.
Men så ska det inte gå nu, förstås….

Men apropå tillstånd, apropå att snyta sig igenom ett antal hushållspappersrullar och apropå att leva i nuet eller i framtiden eller att inte leva alls. Jag tänker på miljön och på Löfven och på förmågan att glömma allt som har varit. Jag tänker på kärnkraften som återigen får luft under vingarna. Det var väl knappt ett år sedan den senaste olyckan ägde rum i Japan och återigen kan Jan Björklund stå och säga i Agenda, utan att staka sig, att kärnkraft är det säkraste vi har. Och vindkraften är ju så kritiserad för att den låter så mycket och stör utsikten för folk! 
Jo, det är klart, men man måste väga riskerna för och emot, inte sant?
Sedan när blev Björklund även en miljöpolitiker?
Det märkliga är att denna totala förnekelseprocess upprepas gång på gång. Olycka sker -oro sprider sig – det ska utvärderas och tillsättas utredningar – lock läggs på – och rätt som det är, hokus pokus – är allt glömt och förlåtet. Kärnkraft kan ju inte vara så farligt, ändå? Nu ska ju USA också bygga nytt. Då måste ju vi också…På`n igen, och skam den som ger sig.
De där rödgröna är ena blötdjur som inte tål lite uranbrytning….eller?

Nu står jag här i all förfäran och tänker att: Glömskan är den värsta boven. Den påtvingade glömskan. Bara vi inte talar om det så ofta, tror människor att allt är som det ska. Och till slut lyckas alla dessa låtsas-experter vrida om huvudet på oss – inte på alla, men på tillräckligt många. Och allt i den ”goda sakens namn”: Det viktigaste är jobben! Det säger nu både Alliansen och Socialdemokraterna och därför kommer de kanske kunna komma överens om kärnkraften. För jobben och mot miljön! Den korta stund på jorden då sossarna var överens med Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks nu vara över och förbi för alltid. Låt oss glömma denna dekadenta period i historien. Nu susar nya vingslag. Lite vindkraft, javisst, men det är ingenting mot det högteknologiska under vi har sett här på jorden. Kärnkraften slår ut allt!

Men glömde det som kunde läcka ut som varken syns eller hörs eller stör utsikten. Glömde skadorna på allt levande.

Jag har också periodvis glömt det som läckte ut när jag blev långtidssjukskriven. Vill inte minnas riktigt, men när vi hade en kurs i hälsa på jobbet för några veckor sedan, som handlade om stress, mindes jag precis hur det kändes att känna sig ensam, stressad, som om hela jag höll på att brista, och hur jag inte mindes vilka möten jag skulle gå på och när…..då mindes jag hur jag till slut läckte ut allting i snytpapper, tårar rann dag ut och dag in. Och jag kan inte komma på en enda teknisk lösning på snytpapper. En näsduk som vi hade förr i världen skulle bara räcka en halv minut.
Så för allas bästa måste vi se till att människor håller sig friska genom att inte stressa på det enda jobb vi förhoppningsvis har så att vi ska förbli så sunda och friska som det bara är möjligt. Även förkylningar lär ha med stress att göra så även om jag inte har samma ansvar som förr, har jag kanske en annan känslighet för stress sen dess.

  
Men kanske skulle det ha varit bättre om man talat om det, redan från början? Inte bara om min stresskänslighet utan om anledningen till den? Men av någon anledning föll den frågan i glömska…

Och nu hann jag skriva medan jag orkade och innan febern steg mot oanande höjder som igår.
Lite stressigt, men det gick!