När Alliansen tog över efter regimskiftet 2006 var ett gäng skolpolitiker med Jan Björklund i spetsen över till Finland för att dra lärdom av deras framgångar på skolområdet (som jag minns det). Finnarna var ju garanterat bäst, inte minst när det gällde att hjälpa de svagaste eleverna.
När så våra politiker kom hem igen fick man höra att inte så mycket skilde i lön för lärarna och att skolorna såg ut på ungefär samma sätt som de svenska. Det fanns ju ett undantag förstås, vad gällde andelen invandrarbarn. Den största skillnade var enligt Björklund att de finska skolorna var statliga och att man därför kunde utöva en enhetlig politik. Det var naturligtvis en del i det finska undret, men det var inte hela sanningen. (Och det var Göran Persson som stod för den fadäsen. Han har minsann också gjort inte bara ett, utan fler feltramp i skolfrågorna).
Så hörde man inte så mycket mer om den finska skolan utan istället möblerades den svenska om å det vildaste och på alla plan. Den nya läroplanen 11 har nu penetrerats ute i skolorna liksom alla dessa miljoner sätt att bedöma barn och att göra det på rätt sätt. Allt som kunde bidra till att lärarna fick mindre tid över till sin undervisning och till barnen och allrahelst de barn som hade svårigheter i något ämne skulle nu sjösättas. (Jo, för lärarna har så mycket ledigheter ändå, kanske man tänker?) Det skulle gås på kurser i konsten att fylla i formulär – jag vet att jag hårddrar och överdriver kanske, men jag hör av många lärare att så mycket tid går åt till detta…. En del kurser har säkert varit matnyttiga, men det visar sig nu att detta förfarande med nationella prov har man aldrig anammat i Finland. Skolverket är nedlagt. Det görs stickprov i 10 skolor om året så att man ser på ett ungefär att skolorna håller måttet. De övriga skolor som vill, får använda sig av provet , men det är frivilligt.
Jag tar mig för min febriga panna och tänker: Men lärarna då? Varför är det sådana köer till intagning?
Jo i Finland läser man till lärare i 5 år, med möjlighet att forska vidare! En utmaning, alltså som också gör att lärarna ser att det finns en morot. Plus att lönen är högre, fast inte skyhögt mycket högre, men anställningsvillkoren är så mycket bättre, och arbetsmiljön.
Läste idag att i och med ”Lärarlyftet 2” kan en lärare som behöver vidareutbilda sig i ämnet historia en termin få 15000 i bidrag. Vilket ju är ett hån. Det räcker knappt till en vikarie i en vecka. Vilket fantastiskt erbjudande och vilken morot!? Läraren kan alltså få chansen att läsa in det ämne han redan undervisar i, för egna pengar, för skolan kan ju knappast bevilja detta.
Jag tar mig för min ännu febrigare panna! (Jo, jag är faktiskt sjuk på riktigt…)
Det säger väl sig själv att om förutsättningarna för en lärare hela tiden rycks undan, om det som gällde igår inte gäller idag, om den pedagogik som förut har varit framgångsrik kallas flum, osv, ja då är det klart att få, mycket få lärare orkar med trycket och pressen som skapas när de ska behöva lägga ner tid på ”strunt” som inte ens lönar sig. Det har nämligen visat sig att barn som får betyg i en årskurs, klarar sig sämre kunskapsmässigt än de som inte har fått betyg.
Dra nu lärdom. Lyssna och lär av våra grannar i öst, så som de en gång drog lärdom av oss, och inte bara av grannar i väst.
Jag vet! Jag har blivit frälst! Jag har mött Pasi….;-) Läs själva och ni kommer att ansluta er till den nya läran!
Time in Stockholm 
Tid 