I ett Ranelidskt skov får vi nu veta att det ska bli grammatik på Ranelidska på TV. Välkomnas varmt då intresset för svenska språket har varit ganska lågt ända till Fredrik Lindström frälste oss med sina böcker och program, men såvitt jag kan påminna mig handlade det sällan eller aldrig om grammatiken utan mer om ord och dialektala fenomen.
Och nu hör jag en hel drös människor resa sig och gå fram för att stänga av TV:n redan innan det har börjat. På något konstigt sätt har grammatik alltid varit något ”fult” och ”mossigt” som man egentligen inte skulle behöva hålla på med. Och det verkar heller ingen ha gjort de senaste decennierna, i skolorna, i alla fall. Överhuvudtaget har matematik och annat naturvetenskapligt alltid varit ”viktigast” och ”svårast”. Men om ni frågar mig, kan ju minsta unge räkna både till 10, 100 och 1000 om de bara fick tiden. Plus och minus och hela baletten, lär de sig också snabbt, medan jag inte vet många (unga vuxna eller barn) som vet skillnaden på var och vart, och de och dem. Konstigt?
Nej, eftersom det tycks vara en trend. Nog kan man få lära sig substantiv och verb, men sen är det stopp. Och nu sägs det ju (många gånger helt rätt) att ”huvudsaken är att hon gör sig förstådd”, om man har sagt fel. Tänk om man sa så om barn – som man förstår har tänkt rätt – men som har skrivit fel siffror i ett mattetal. ”Hon har skrivit 3, men jag förstår att hon menar 2″….
Jaja…med lite god vilja så.
Men nu är det inte så viktigt med språk överhuvudtaget för nu ska alla bli ingenjörer….
Om 10 år visar det sig kanske att det behövs en massa språkbegåvade tolkar som ska delta i fredsbevarande samtal ute i världen medan det fullkomligt svämmar över vad gäller ingenjörer. Och det kanske behövs snickare och rörmokare, men de har inte lärt sig något språk alls i sin avintellektualiserade skola. En person som gillar att snickra kan väl inte gilla språk också? Lärlingsidén i all ära, men det är ingen vidare kunskapsryggsäck de får med sig.
Att vilja lära sig något mer än du absolut behöver inför din framtida försörjning är nu mer ute än att gilla nutida klassisk musik. Man ska helt enkelt inte vilja törsta efter någon kunskap utan att man kan få jobb på det. Eller ännu hellre – starta företag! Kunskap är inte längre makt, det anses mossigt och vänsterflum och bör helst kastas på sophögen. Om den inte är omedelbart ekonomiskt försvarbar.
Ett folk utarmat på kunskap, tar plats i tredje klass.
Nej, jag tror att det är dags att rusta sig nu. Inte med vapen, utan med subjekt och predikat, objekt och alla möjliga och omöjliga andra satsdelar. En vacker dag kan någon komma och påstå något om dig som inte är sant. Kanske att du hade en sjuk syster på besök fast du hade träffat en sjuksyster.
Men vi ska lära dem som vill sätta sig på våra objekt och predikat, vem det är som har struktur på tillvaron och vet var skåpet ska stå och vart det sen ska flyttas. Vi vet vad som hände före katastrofen och vad vi gjorde dagarna innan det hände. Vi kan minsann skilja på sättpotatis och att beordra någon och säga Sätt potatis! Och när sedan potatisarna har kommit ur jorden ska de som vill minsann få smaka på dem!
Och i rubriken nämns delar ur några strofer ur två svenska sånger. Har du aldrig hört dem förut kanske du inte förstår meningen med att lära sig mer av den svenska vis- och sångskatten. Men annars finns det ju ingen tydligare och bättre grammatisk väg att gå än genom musiken – ja, ingen bättre väg över huvudtaget, förresten.
Och vart leder den ? …..
Spännande fortsättning följer i nästa nummer…
Till slut ett litet grammatiskt test:
Vilka av dessa påståenden är grammatiskt rätt?
De sprang ifatt oss
Dem sprang ifatt de
De sprang ifatt dem
Vilka är fel?
Var är vi på väg?
Var är vi?
Vart är du?
Svaret lämnas också i nästa nummer….och du vet om du behöver titta på Ranelid eller ej….;-)
”De sprang ifatt oss” och ”Var är vi?” är rätt.
Mer grammatik åt folket! 🙂
GillaGilla
Och ”De sprang ifatt dem” givetvis! Var lite snabb där…
GillaGilla
Bra! Du är fri! 😉
GillaGilla