Med hjärtat mitt i musiken…

Nu har hjärtat slutat slå, men i mitt hjärta finns han mitt i musiken.
Pappa var en  mycket kategorisk musikälskare. Om det var någon musik han älskade så älskade han den förbehållslöst.
Motsatsen var minst lika kategorisk, men det var egentligen inte det som märktes mest, förrän man i tonåren började rikta öronen ut mot den ”stora världen” därute, där folk lyssnade på Tio i topp och liknande ”idiotiska påfund”. Men i och med att Beatles kom in på den planhalvan, bytte han fot och riktning ganska rejält.
Eleanor Rigby var en av de låtar hans hjärta klappade extra mycket för, såväl text som musik. Han tyckte det var så fantastiskt att några 20-åriga Liverpool-grabbar kunde skriva en så fantastiskt insiktsfull text.

Men hans kärlek till musik började förstås långt tidigare. När mamma och han träffades för sisådär 70-80 år sedan gick de på Wagners operor. Tristan och Isolde var en av dessa operor som de satt och grät till (Här i en annorlunda version, men också omtyckte av pappa).
De fick ha förkläde med sig i början – min farbror som var två år äldre än mamma, agerade förkläde – eftersom mamma var så ung. Hon berättade att hon var så rörd och grät så mycket och hon tänkte när operan var slut att om de andra två inte hade reagerat på samma sätt som hon, ville hon aldrig mer se dem. Men så vände hon på huvudet och där satt två rödgråtna bröder och tittade på henne. Då visste hon….

Starten på deras förhållande var mycket romantisk och jag inbillar mig att de tack vare detta har kunnat hålla ihop sitt äktenskap och sin familj under så många år, bland annat. Och tack vare gemensamma värderingar och intressen. Så vi barn har inte sett så mycket av Trubbel och svårigheter, även om det inte alltid var lätt allting. Men musiken förenade dem så mycket, att kunna delta i tillsammans och att kunna njuta av tillsammans. Det var inte bara de stora kompositörerna pappa pratade mycket om det var även våra trubadurer och viskonstnärer. Olle Adolfsson och Evert Taube, förstås. Här följer två favoriter, som sjungs av två av hans favoriter, Monica Z och Pelle ”Myran”, som pappa sa..
Och så var det den svängiga musiken från Brasilien som mamma och pappa älskade att dansa till. På den tiden var det ju ”de gamla mästarna”, Stan Getz, Jobim och Astro Gilberto, men han älskade att lyssna till nästan all sådan musik. Jag känner nästan ingen som kan njuta så av att lyssna på musik. Den sanna amatören = älskare av musik. Nåde den som störde då!…..;-) Sergio Santos var en okänd stjärna som jag hittade på nätet. Den första låten jag laddade ner (helt lagligt då) var denna som jag älskade direkt och jag visste att även han skulle falla pladask för när han senare fick hela CD:n som jag hade skaffat. Jag tror att jag har ärvt hela Brasilien-kittet av pappa, rakt av. Jag visste precis vad han gillade i det fallet, eftersom jag gillade samma. Annars var det inte alltid vi var överens, men…

Så var det hans vurm för stråkkvartetter. Så fort man kunde gå stack han en fiol i näven på en, nästan. Allt för att han själv så småningom skulle få några att spela med. Han stod böjd över min äldsta brors vagga och spelade fiol för honom. Det tycks ha varit lyckat trots att pappa var nybörjare på den tiden. Men en tillräckligt entusiastisk nybörjare verkar det som. Bror min hade absolut gehör, och det där tycks inte ha skadat honom i alla fall….;-)

 
Jag var aldrig så intresserad av fiolspelet på den tiden, men fick ändå en grund att stå på. På gamla dar fick jag chansen att skola om mig till altviolinist….nåja…jag kunde dra några stråk….för då lärde sig pappa cello och min äkta hälft fick en fiol och därmed sitta in i andrafiolstämman. Mamma spelade första. Ibland lät allt för hemskt, men ibland kunde vi njuta lite grann. Vi kunde t.o.m.  fuska lite på Eine Kleine Nachtmusik (Mozart), och lite andra svårare ”låtar” av Bach, som ”Kunst der Fuge”.  Det var då det kunde bli riktigt bra, eftersom man för sitt inre öra visste hur det skulle låta. Det var pappas engagemang, detta med stråkkvartetter och mamma började inte spela förrän hon väntade mig. Men först på riktigt gamla dar har hon kommit loss. De spelade tillsammans i en amatörorkester på slutet, men hon hann aldrig öva så mycket för hon var klubbmästare och fick fixa fika och mackor och sådant till konserter och rep. Hon tyckte nog det var roligt men till slut blev det för krävande. Mamma var annars den som hade vackrast röst och det bidrog till att de, precis som många av oss gör nu, kunde sjunga tillsammans i många bra körer.

Och så blev den gemensamma sången hjärtat i våra familjetillställningar då vi kunde både trötta ut föräldrarnas vänner men också hänföra andra.  När pappa kom till sjukhuset i lördags var han avsvimmad. Vi trodde nog att han skulle gå bort redan då. Men efter några timmar, då vi alla (utom ett syskon, som inte hann dit då, men hann fram igår) med respektive hade samlats, vaknade han till liv igen. Först var han oartikulerad men efter ett tag förstod vi vad han sa, och när han såg att vi var där allihopa sa han att han förstod att vi hade blivit oroliga eftersom han hade skrämt upp så många. När jag gick lite tidigare – eftersom jag hade varit så sjuk – hade han koll på det och frågade hur jag mådde. Omsorg! Lite senare har det berättats att ett av syskonbarnens respektive hade kommit in i rummet mitt under en liten sångstund. De hade sjungit en av våra ”hits”…en känd körlåt, och den nyanlände hälsade på pappa och frågade hur det var, eller hur det gick? Pappa svarade, ”det går dåååligt! Jag kunde inte min stämma”…..
Han lär också ha berättat om hur det var senaste gången han var på landet, förrförra sommaren. ”Det var så vackert. Vi bodde i den lilla stugan. Och i sommar ska jag fylla 100…”

Idag är första dagen på nästan hundra år som han inte har fått se dagens ljus.
Vi får låta Bachkören sjunga ”Dagen är nära” i hans ställe.

Och när han sista gången var och lyssnade på vår kör blev han så förtjust i den nyskrivna musiken och utbrast i ett: ”Fantastisk musik! Sådan här musik skrivs inte längre. Jag har inte hört något liknande på 30-40 år.
Så vi rundar av med In Parasdisum av Fredrik Sixten, ur hans requiem.

PS  Bilder är hämtade från föräldrarnas fotoalbum DS