Cykelservice, mammafika och konsert med förbunden mun…

Så övergiven en cello kan bli när den ligger på sidan och avvaktar. Kanske någon kan spela på mig idag?

Men det blir nog inte så. Och fiolen gör sällskap även om den kan bli lyft och använd då och då…
Igår klev jag iväg med min mamma till stadens närmaste, finaste och möjligen äldsta café. Dit tog mamma mig när jag var barn och hade tagit något prov hos doktorn. Det var rätt läskigt på den tiden. I alla fall en gång, när sköterskan stack och stack och hittade ingen åder. Synd om både henne och mig. Sen gick vi tvärs över gatan och tog en chokladbiskvir och jag fick nog saft, som tröst.

Igår var det jag som bjöd mamma på samma bakverk som tröst. Nu drack vi kaffe båda två. Och hon blev verkligen uppiggad. Inte hade hon sett så många människor på länge. Att sitta där och bara kolla var vad hon njöt av mest, tror jag. Och visst är det så. Mycket mer på café än på restaurant, t.ex. Då är man ju så upptagen av att äta. Men hur det var tyckte hon nog att kakan var väldigt god så det fick bli en liten till som vi delade på.

Och påfyllning av kaffe.
Men när det än sker, känns alltid avskedet lite snopet. Jag följde henne hem och sen skulle jag hem till mig för jag hade tvätt-tid. När närminnet är kort blir tomheten desto längre. Man får påminna om det som ska ske nästa kvart, men det som hände för flera år sedan funkar bättre. Människor som var viktiga i barndomen minns man hela livet.. Det där vet man ju, men det känns alltid lite sorgligt att säga adjö. Det gäller att hinna säga adjö och gå innan hon har glömt varför, nästa gång..
Och där inne ligger cellon och väntar på någon…

Nu har jag till slut beställt en tid för service av min nya cykel som jag köpte förra året på Cykloteket. Har man köpt en cykel där ingår  service, hur ofta som helst. Det känns som lyx.

Lyx är att cykla när våren kommer, när inga hala isfläckar dröjer sig kvar förrädiskt på vägarna, när ljuset har kommit tillbaka och man slipper sätta på sig alla varma kläder, för att sedan komma fram genomsvettig. I år ska jag köpa ett flaskställ  att sätta på cykeln så att jag kan smörja mig själv med vätska hela vägen.
Nå, vad har allt detta med varann att göra?
Inget annat än att det handlar om tidens gång, antar jag. Att minnas, att återvända i olika livscykler, och att njuta av vad man har, för rätt som det är har man glömt alltsammans.

Jag önskar alla en trevlig helg! Gå gärna ut i solen och njut. Själv kommer jag att gå på konsert för att lyssna på min egen kör, men utan att sjunga själv, eftersom jag har hostat mig igenom den här säsongen och därmed missat för mycket repetitioner. Tur att det inte är musik som jag kan bättre, för i så fall hade jag behövt att ha förbunden mun, annars hade jag säkert haft svårt att hålla tyst så fort dirigenten började vifta åt mitt håll.
Nej, jag ska öva på att vara tyst och njuta av en körkonsert. Det är svårt, men det kan gå…med lite god vilja, så…

Detta bildspel kräver JavaScript.