Lite tomt…

Nej, nu börjar det allt kännas lite tomt här. Man kan inte ens läsa mellan raderna…
När allt planeras och funderas…när allt ska klaffa och alla ska vara överens, då är det som om livet fortfarande pågår.

Så kommer den stora dagen…
Minnen, musik, tankar och fortfarande praktiska göromål. Mamma får hjälp med påklädning inför det som ska hända. Lite påminnelser också om vad som ska hända….

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så börjar det. Alla kommer. Mycket släkt och flera gamla vänner och andra anhöriga. Många av oss har inte setts på länge.
”Sorgen är kärlekens pris”, sa officienten. Och vi som finns kvar vann en lång, men en i vissa fall bortglömd gemenskap,  för en stund.

Att det ska till en begravning för att en så kärleksfull tillställning ska kunna komma till….

Men det är inte fel att människor möts kring en kär icke närvarande vän och nära anhörig.
Men när allt har klingat av och enbart de goda minnena består, tystnar allt omkring!

Det är nu han inte finns mer, min pappa. Och det är nu saknaden tar vid.
Lite tomt blir det nu när den stora händelsen – begravningen – är över och inget finns kvar som förvillar.

Min pappa blev 99 1/2 år. Han försvann inte plötsligt och abrupt….
Men nu är han ändå borta, trots allt.
Och här sitter jag och fattar just inte. Det här hade jag inte väntat mig.
Det är nu…