Vilse

I borgerliga begravningar får de anhöriga bli mer delaktiga i skeendet. Vi ombads av den mycket begåvat känsliga officianten att bidra med egna minnen. Så många tusen små minnen man har…! Men till slut, efter många krystande minneskvällar – mina syskon hade redan levererat och bara jag var ooamnämnd, trots att jag bidragit med många ”allmänna” minnen och berättelser – kunde jag plötsligt frammana ett mycket tidigt minne. Mina storasyskon blev rörda efteråt eftersom de mindes det hela från ett annat håll – de var alla med och letade…..
Och det ena gav det andra. Minnen går i varandra och man kan faktiskt gå lite vilse bland sina egna minnen, precis som jag redan gjort några kvällar tidigare. Men har man bara fått upp rätt spår så…;-)

Vilse

 1000 små steg
rakt ut i skogen
på arga pjäxor
trampade hem igen
trodde jag
bort från dum barnvakt
och hennes ännu dummare barn

Efter många fler steg
– inte längre arg –
men vilse i skogen
och när solen sken in mellan granarna
började jag sjunga för mig själv
och där stod pappa likt en spårhund
och log i en Järvsö-skog

Pappa gick sällan vilse.
Han hade en klar bild av det mesta
Han hade ett spår att följa som höll
För mig var det lyckligt att få en del av hans koll, och..
Han kunde navigera på sjön och visste hur man sågade ner ett träd
Han visste att visa hur man äter hela äpplet med kärnhus och allt
Han kunde lära ut vikten av att stå på dalskidan, och njöt av sin egen pedagogik
när han sen såg mig dansa (som han sa) nerför puckelpisterna
Han visste att sticka ”Flickan i Frack” i min näve vid rätt tillfälle

Tidiga morgnar på landet, när solen glittrade i gräset,
satt pappa och jag i trädgården och åt de första små späda morötterna som vi plockat upp ur landet
och sköljt i pumpvattnet.
Vi var de enda vakna människorna.

Att förena nytta med nöje.
Att jobba tills man har bara 5 år kvar till hundra.
Att lära en novis spela altfiol..han satte ut fingersättningarna…sen var det bara att spåra, och spela.
Att lära ut ett nyttigt förhållningssätt till sina barn så att en liten morot blir till fest.
En sån pedagog som han var, blir nog aldrig jag…ens om jag hinner fylla hundra!

Ibland verkade han upptagen av sin egen idé, och längtan efter alla dessa upplevelser – sina egna nöjen…..

Men ändå – Han visade omsorg och känslor vid de tillfällen i livet när jag hade gått lite vilse – skulle det visa sig.
Ja, precis som det var från början, när jag var fem.

Till sist.. Att ha koll utan att riktigt se… Att vid ett sista adjö ändå vara med…

”Hur är det?” frågade han deltagande och tittade på mig som om han faktiskt plötsligt kunde se mig.
”Du har varit dålig”…

”Var inte det min replik?” tänkte jag efteråt. Men han hade rätt. Jag hade ju varit dålig.

Men vi sa att han såg långhårig ut och Gun sa att hon skulle ta med saxen nästa gång, och då såg han glad ut. Det där med ”nästa gång”, verkade nog väldigt positivt.
Som om pappa lagt ut ett spår själv. För sin inre syn. Ett spår till det som var roligt.