Varför blir jag livrädd av en telefonsignal?

Sen mobilerna kom på bred front har livet känts så mycket lättare. En mobil kan jag stänga av ljudet på eller så kan jag säga att jag har lite bråttom just nu. Att jag jobbar förstår ju var och en. Samtidigt blir folk ytterligare provocerade när en människa inte gör sig tillgänglig per telefon när möjligheten nu finns.

Från början var jag mest skraj för att ringa upp själv. När jag var liten. Muntlig kommunikation per telefon var alltid lite skrämmande. Har alltid känt mig i underläge och lite utsatt.  Men i och med att jag växte upp och skulle ringa lite mer formella samtal i jobbet, kändes det ganska OK. Jag säger ganska, eftersom det aldrig har varit och aldrig kommer att bli helt OK att tala i telefon, om det inte är samtal jag är mycket förberedd på eller personer som jag av olika anledningar har lätt för att prata med i telefon. Och det behöver inte betyda att det är lättare med dem än med andra för övrigt…

Men den absolut första akuta skräcken är att det ringer någon som av olika anledningar vill ge mig ett förslag på något vi ska göra som jag inte har hunnit förbereda mig på. Det kan vara något trevligt eller otrevligt – det spelar ingen roll. Jag bli kall, stel och stum…vet inte hur jag ska slingra mig ur detta som säkert, utifrån sett, skulle te sig väldigt trevligt för vem som helst annars. Det värsta är om beslutet ska komma snabbt…
Antingen svarar jag i panik, att jag inte vet, inte kan…inte orkar…jag har varit sjuk…jag hinner inte…eller så blir jag väldigt tyst och verkar i det närmaste loj eller ointresserad. Sen ångrar jag mig efteråt och kommer på vad jag egentligen skulle ha sagt och gjort.
Varför blir det så?
Jag älskar därför detta mobilsamhälle när man kan sms:a nästan vad som helst – eller maila – och folk, inklusive mig själv, får tid och chans att svara och tänka ut hur allt ska bli och varför.
Många tycker säkert att det där är lika hemskt som jag tycker att telefonsamtal är, och jag kan känna mig kall och otrevlig som människa, som inte vill föra ett naturligt telefonsamtal. Felet med det är bara att jag blir onaturligt stel i ett naturligt telefonsamtal.
Att träffas i verkliga livet är ju inte samma sak. Då kan man se den andres tvekan och se att det inte är motvilja, hån eller avsmak. Och man kan fatta ett gemesamt beslut utan att jag behöver känna mig i underläge eller behöver känna att jag ska föra samtalet. Två sidor av samma otäcka telefonmynt.

Men jag undrar bara: varför ska det vara så svårt?
Det är ju sällan eller snarare aldrig en rånare eller mördare som ringer och ändå reagerar jag som om det vore det nästan varje gång det ringer här hemma och är lika glad varje gång jag slipper svara.
Och ändå är det ju så att jag i de allra flesta fallen blir glad när jag svarar och får höra vem som ringer…
Är det de outtalade, oanade kraven, som jag inte vet om jag kan värja mig från eftersom jag inte vet vilka det är – är  det det som skrämmer mig till panik ibland?

Usch ja…nu har jag biktat mig, och nu får jag säkert inte några trevliga samtal mer heller eftersom jag har skrämt presumtiva telefonuppringare från vettet också.

Ack ja…undrar om det finns någon telefon-bokstavskombination som har handikappat mitt kommunikativa liv för all framtid.
Kanske stavas ”TELFEL”?

Tja, inte jag…jag la just på luren nu. Var god dröj….;-)