Allting hänger sig och här hänger jag…

Igår kämpade jag mot huvudvärk och dåliga förutsättningar för inspelning. Det ljudinspelningsprogram jag har laddat hem, har funkat bra förr…har gjort några inspelningar som blev helt OK. Men nu lyckas jag plötsligt inte med saker som förut har gått.

Jag kan helt enkelt inte lyssna på ett komp som jag har i ett spår samtidigt som jag sjunger och spelar in på ett annat. Jag försökte då istället sjunga in i min mp3-spelare medan jag lyssnade i hörlurar från datorprogrammet. Sen förde jag över inspelningen och importerade den till programmet. Och där gäller det att passa in så att det blir precis samtidigt. Nästan omöjligt. Jag gjorde samma sak i somras, men då var det lättare. Men det här är mer talsång så det är svårt att få det exakt när det inte finns en melodi att hänga upp det på. Inte heller en strikt rytm, bara puls….Suck….

Idag slog det mig att man kan spela in son röst i ett videoredigeringsprogram ganska lätt. Och lyssna på musiken samtidigt….men…

Programmet hängde sig och gick inte att öppna igen. Och här hänger jag….

Det är så tråkigt. Jag hade bespetsat mig på att få mycket gjort nu denna helg när jag var gräsänka, men det känns verkligen som om de felaktiga verktygen lägger krokben för mig. Man tappar stinget av att inte ha den rätta knycken, typ…

Jag ska ju inte låta mig nedslås av detta, men det är verkligen motgångarnas helg. Huvudvärken igår gjorde ju inte saken lättare.

Och plötsligt kommer ett lätt illamående över mig….

”Känner du något verkligt kräk?”

”Nej, jag känner bara ett lätt illamående”, som det stod i ”Blandaren” en gång i världen.

Vilket får mig att tänka på vad Karin Bojs skrev idag i DN om att människor med låg status på jobb exempelvis, blir lättare  sjuka. Så fort en människa blir befodrad, blir den genast lite piggare.

Nu är det testat och bevisat, vetenskapligt också.

Ja, det tror jag på. Och jag tror också att man klarar av sådana här saker bättre om man har lite positiva förväntningar på sig att det ska gå bra…eller förväntningar överhuvudtaget.

Inte det att ingen tror mig om nåt, men jag tror inte att många tror att jag verkligen ska fixa att hitta på och spela in och fixa allt det här alldeles själv.

Länge har jag nog för egen del varit ganska så förvissad om att jag ska klara av det men i denna dags obarmhärtiga dagsljus lyser inte tankarna så klara och självständiga som de har gjort under en så lång tid.

Jag vill absolut inte ge upp, men….Hur ska jag fortsätta?

”Gråt inte – Kämpa!”

Det var väl kvinnorörelsens gamla devis en gång i världen….

Får nog ta hjälp av Martin Ljung och Povel Ramels gamla slagdänga.

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s