Så började visan…sedan 60 år tillbaka sjöngs den till pappa, så som mina äldsta två syskon hade sjungit till hans 40:e födelsedag. De hade själva hittat på text och melodi och en andrastämma till. Sen har denna lilla sång bearbetats och använts i alla möjliga sammanhang sen dess.
Men idag tystnade sången. Han blev aldrig hundra, utom i våra minnen. Mamma har flyttat till ett äldreboende och minns inte längre – lever han eller inte? – alla tider går i varann – och så är det ju….vad är tid?
När jag döpte denna blogg till Tid för 7 år sedan var det kanske ingen slump, men nu kan jag bara mer och mer förundras över hur tiden spelar oss spratt och hur betydelsefull den är, fast den inte finns….tid är verkligen allting och ingenting.
För fem månader sedan levde min pappa. Inte nu.
Rent faktiskt vet jag att det var bra att han till sist fick somna in, men i hela mitt liv har han känts i det närmaste odödlig. Vår mamma minns inte, men vi vet att han inte lever och begriper ändå ingenting…vad är egentligen skillnaden?
Men så kan det gå…
Du sa en av de sista dagarna i ditt liv att ”i sommar blir jag hundra”…jag hade unnat dig det, men jag unnar dig att du fick gå bort medan tid var…
Nu fattas du oss ”på den näst, näst sista dan i juli”….och himlen gråter en smula….
Time in Stockholm 
Tid 