Behöver inte skriva…

Jag slås av det allt fler gånger…

Jag behöver inte skriva….det skrivna är redan läst. Naturligtvis kan jag lägga till ytterligare en nyans till allt som redan skrivs och har skrivits. Under resans gång har jag sett det som min ”mission” att upplysa mänskligheten om allt jag har tänkt på, har förstått och har lärt mig – att göra mig till tolk för mig själv och mina eventuella likasinnade. Visst har jag fått gensvar många gånger här i min blogg. För det mesta är det kanske för att jag har valt lite annorlunda eller ovanliga vinklingar på olika problem eller samhällsfrågor, inte för att jag har levererat något nytt vettigt i sig. Men det är klart att igenkänning är en kvalité i sig. Om många känner igen sig i formuleringar och tyckanden är det förstås gynnsamt för utvecklingen i vissa fall. Ett slags bloggande gräsrötter. Förr i världen visste jag ju vad folk gillade eller inte gillade, eftersom det var ett mycket mer givande kommenterande på bloggarna här och runt omkring. Nu blir det lite mer ett eget förnumstigt tyckande utan varken med- eller mothugg. Och mitt skrivande tenderar av den anledningen mer och mer att handla om mig själv och min närmaste omgivning. Kanske inget ont i det, men då skulle jag ju egentligen lika gärna kunna skriva dagbok. Undrar varför jag inte gör det. Kanske stämmer jag omedvetet in i ”gammelfeministernas” slagord, ”det personliga är politiskt”, eller hur det nu var?

Min mamma brukar numera säga att ”det där tycker jag att jag känner igen….där har vi också varit…det har vi också gjort”, och när min pappa fortfarande levde protesterade han lite lamt, eftersom han insåg det fåfänga i detta – ”Nää, det där har vi aldrig varit med om…”
..Och han tittade lite olyckligt på mig och sa att ”såhär har jag det”. Under deras sista gemensamma år var det han som höll ordning på henne. Men grejen är ju, har vi lärt oss i efterhand, att man inte ska försöka återkalla människor till den krassa verkligheten, för varje gång uppstår en ny sorg för återuppväckta minnen.

När min mamma gång på gång glömmer att pappa har dött kan man försöka undvika ämnet om hon inte direkt frågar förstås.
Dessutom tror jag inte att hon har så fel….kanske lever pappa någonstans i henne, precis som inom alla oss andra. Kanske har hon i sina drömmar levt med i alla sina barns förehavanden så starkt att hon faktiskt var med. En hjärna som hennes i livets slutskede sätter inga gränser. Det låter väldigt modernt, men problemet är ju att hon själv har haft någon valmöjlighet. Hon kan inte sätta gränserna själv längre. Men när mamma var den mamma man minns, hade hon ett mycket livligt intellekt…hon fann ständigt nya vändningar på allt – inte alltid till ens egen fördel. Lite jobbigt att som tonåring bli motbevisad, men lika roligt att som barn följa med i hennes tankebanor vid middagsbordet, där hon började med frågeställning A för att under middagens gång snirkla sig igenom både B, C och D, innan hon hittade tillbaka till A igen. Då var det inget fel på den hjärnans kapacitet. Det är kanske inget fel nu heller, bara det att strukturen saknas….och de adekvata minnena.

Hur jag nu hamnade i detta?

När man tänker en tanke, följer en annan efter. Och om jag skriver några tankar beror det förmodligen på att jag har varit med om något, att någon tidigare har uttalat något liknande…..Om jag nu skriver i min blogg som har tystnat alltmer, får jag inga följdfrågor och därvid stannar min tanke på just detta fenomen. Jag övar inte min hjärna att minnas och tänka i nya banor utan istället – allteftersom kommer andra nya tankar upp, eller gamla ämnen ur nya synvinklar. Kanske hetsar jag upp mig över skolpolitiken för 44:e gången. Jag minns att jag har skrivit om det förut, men inte hur och när.

Min hjärna fungerar fortfarande, men det händer faktiskt allt oftare att jag tänker….
”Det här tycker jag att jag känner igen….” Alltså ingen idé att skriva nr det ytterligare en gång för döva hjärnor.

Mina tankar som för tillfället känns så speciella och tänkta i ett ”nu”, har jag när jag ibland kollar gamla bloggposter, redan uttryckt, både en och flera gånger.

Så egentligen behöver jag inte skriva mer…

Varje människa går omkring som en levande repris på sig själv…..”Vill du veta vad jag tycker? Tryck på Rewind!”

Detta bildspel kräver JavaScript.


Och då var det verkligen på sin plats att tänka: ”Det har tycker jag att jag har varit med om förut”…

1 kommentar

Filed under Tid

One response to “Behöver inte skriva…

  1. Fortsätt att skriva, Camilla. Du får ur dig så många kloka tankar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s