Medan katten ligger och solar sig, googlar jag på allehanda knäskador, när jag inte hasar mig ner i tvättstugan. Det går i alla fall att knalla i de långa källarkorridorerna till tvättstugan utan att det känns som om knät ska brista. Tidigare idag gick jag bara ett par hundra meter på vår vanliga promenadrunda men sen var jag tvungen att vända hem igen. För varje steg kände jag en brännande smärta.
Men när jag sen åtminstone kan gå ner i tvättstugan utan större plågor känner jag mig tvungen att få perspektiv på tillvaron. Ja – jag har alla armar och ben i behåll. Jag kan fortfarande sjunga och spela piano och trummor (åtminstone congas).Jag nyser visserligen hela tiden och misstänker en viss allergi, men jag har inte astma. Jag kan andas. Jag är lyckligt gift och har många vänner och släktingar i livet. Världen går ju inte under för att mitt knä värker för tillfället, även om det omkullkastar mina planer på en bättre kondition och en smärtare figur.
Jag måste lära mig att njuta av en solstrimma från fönstret, precis så som katter gör. Att njuta av det jag kan göra och inte bara gräma mig över det jag förlorar.
Men kanske sörjer jag min sorglösa ungdom, som har räckt ända fram till nu, i princip. Läser om hur vissa knäskador kan uppstå på grund av ålder….i 60-årsåldern, om inte övriga muskler är tränade så att de klarar av skadorna bättre. Det är nu det börjar gå upp för mig i vilket stadium i livet jag befinner mig.
Jag har ju obehindrat kastat mig upp på cykelsadeln varje vår, ganska så otränad, men ändå har jag kommit i form efter någon veckas cykling. No problem!
Nu inser jag att det bara var en tidsfråga innan det skulle gå så här. Åldern tar ut sin rätt.Och skaderisken var förstås ännu högre bland kvinnor…det handlade om östrogenhalten, eller nåt….
Så nu återstår att mata duvorna i parken och njuta av att se andra röra sig, eller helt enkelt njuta av att finnas till i solkatternas liv.
Time in Stockholm 
Tid 