Skolpeng och mänskliga reklampelare

Det började med skolpengen. Vi som jobbade som förskollärare i förskoleklass skulle på informationsmöten med nya föräldrar i ett nafs bli ett slags mänskliga reklampelare för vår skola. Föräldrar skulle gå runt till olika skolors informationsmöten och lyssna och lära av olika ”klichéer” om skolorna – som naturligtvis inte var det, men kunde upplevas så eftersom aldrig några negativa eller oklara synpunkter fick komma fram – och sen fick de  välja fritt i rummet och peka på den som verkade klokast (snyggast, smalast, gladast, mest bestämd, etc) och sen var valet gjort. Pengen gick till fröken med bästa framtoningen på informationsmötet. Och till skolan med bästa organisationen. I bästa fall. Så sållades agnarna från vetet. Det började redan på 90-talet, som jag minns det. Det kändes ganska så sjukt att i en kommunal skola leka privatskola och att tävla med likvärdiga skolor. Än värre är det ju att tävla med skolor som inte är likvärdiga, med sämre förutsättningar och ett annat elevunderlag.
”Jättebra att vår skola är bäst”, tänker många i innerstadsskolorna nu, men tänker inte vidare på problemet. Vad händer med skolan i stort när det går illa för några – ännu sämre för några till – och inte alls för ytterligare andra?
Är det ett budskap vi ska ge våra barn? Att skylla sig själv om man har föräldrar som bor i fel område, är fattiga, eller helt enkelt bara har gjort ”fel” val.
Jag är glad att jag inte har haft egna barn nu, eftersom jag alltid har haft svårt att välja. Jag är bra på att välja livspartner eller livsåskådning, men i övrigt – jag hade nog slängt in mitt barn i första bästa skola i ren protest…fast nej…eftersom jag själv jobbar i skolvärlden hade jag nog kollat vissa saker – om personalen har humor – om de ser mitt barn när vi hälsar på – om de pratar och skrattar med varandra. Finns det goda samtalet och den goda humorn, finns den goda pedagogiken. Möts mitt barn av endast fylleriövningar och pekpinnar utan självironi, kan skolan hälsa hem.
Men jag hade nog inte haft förstånd om att kolla skolans ekonomi. Förhoppningsvis sammanfaller min bild av  goda pedagoger med andra föräldrars och i så fall blir ju också ekonomin god i ”mitt barns” skola. Men det hjälper ju inte. Även om mitt barns skola blir bäst i Sverige får vi ju ändå – vi skattebetalare, vi arbetslösa, vi sjukskrivna, vi pensionärer, vi barn med eller utan fungerande skola – betala notan för de skolor som inte klarar sig lika bra. Där barnen inte får den skolgång de har rätt till enligt skollagen, men ändå gäller skolplikten. Där barnens skolgång offras på den heliga valfrihetens altare.

Det är skolpengens fel. Det var i alla fall där det började.

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s