Sommartider…

Så här i början – i tidens början – när allting grönskar. Det är nu! Allteftersom tiden går börjar nedräkningen. Nu är fortfarande uppstarten. Vänner seglar förbi. Vädret pendlar mellan himmel och helvete. Men när livet känns så nära inpå spelar det ingen roll om det blåser och haglar. I nästa sekund kan man gå ut eftersom molntäcket  spricker upp. Befriad från balkong hemma i stan, har det här livet på landet alltid haft en sådan tjusning. Man måste inte planera sina promenader eller utevistelser. I år känns det viktigare än någonsin, eftersom jag har haft en sådan höst och vår som har lamslagit mig med alla skador och plågor. Nej, inga dödshotande sjukdomar, men starkt hämmande smärtor. Har inte varit orörlig men har känt mig sådan. Och kanske har min egen förändrade syn på mig vart värst. Inget kroppsligt brukar hämma mig, egentligen. Bara att bita ihop och komma igen. Bara man tränar och håller igång så ordnar sig resten. När jag föll ihop psysiskt för 6 år sedan, var det förstås också chockerande, men eftersom det hade blivit så  vanligt ”att gå in i väggen” då, var det ingen annan som förvånades. Men när jag nu har trillat omkull, bokstavligt talat, under året som gått – känns det lustigt nog ännu mer ”skamligt”. Vet inte varför…Tror att det har med svaghet att göra. Man kan nog erkänna att man har det stressigt på jobbet, men det är i allmänhet någon annans fel. Om man klantar till det för sig och ramlar och slår sig, har man i allmänhet bara sig själv att skylla. Eller? Plus att en gnällig ”knäkärring” aldrig är populär i sociala sammanhang.

Nu ska jag emellertid bara njuta av ledigheten, av att jag har gjort vad jag har har kunnat…har gått till doktorn och röntgat mitt knä på längden och tvären. Idag senast for jag in till stan enkom för en magnetröntgens skull. Nu kan jag bara hoppas och tro att jag får rätt hjälp till självhjälp – sjukgymnastik, etc – och tillsvidare är det bara att vila, vila vila, vila…för det har jag märkt, att när jag är här på landet känns inte smärtan så stor, medan däremot njutningen av att vara i naturen är desto större.

Kanske är det så att naturen i sig har en läkande kraft? Att bara vistas bland tallar och björkar och ekar och att andas samma luft som de….att se ut över vattnet och följa minsta skiftning, och att följa ljus- och skuggspel. En slags naturterapi, precis som det finns musikterapi eller bildterapi…Men det som är intressant med naturen är att ingen mänsklig hand kan påverka skeendet – utom indirekt genom klimatpåvekan och miljökatastrofer, t.ex, men direkt har vi ingenting att säga till om. Visst är det mäktigt att uppleva något som är större än du själv? Det finns nog människor som ogillar naturen av den anledningen. Att inte ha kontroll. I sin egen lilla värld av blommor rår man över allt och alla, men inte i naturen. Minsta myra kan ställa till det för en del.
Jag är i det här fallet inte ute efter att lära mig något av naturen, även om jag är intresserad av det också – läste ju faktisk tillval i biologi på Lärarhögskolan.
Nej, det är den totala bristen på kontroll som attraherar. Att bara låta sig följa med i skeendet. Regnar det går man in eller klär på sig. Blir det varmt går man ut och klär av sig, och är det möjligt svalkar man sig i sjön.
Här finns alla möjligheter. Här är jag närvarande. Utan planeringar och ryggsäckspackande. Bara att ge sig hän. Och just för att livet inte alltid är så, känns möjligheterna så mycket större och ännu möjligare.

Sommartider, hej, hej….;-)

Lämna en kommentar

Filed under Mänskligt, Natur, shape up, Väder & Vind

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s