Det går långsamt fram, men det går ändå fram.
Våren och förra året har gått åt till lite tråkiga, ansträngande saker, varvat med allt det goda som finns, förstås. Det goda är alla vänner och älsklingar som omger en. Det är turen och lyckan man har att födas på rätt plätt på jorden och av, för mig, rätt människor. Annars satt jag naturligtvis inte här på ”världens bästa landet” hela sommaren. Annars hade jag inte levt ett glatt och inspirerande liv i alla musiksammanhang och hade jag inte det hade jag inte träffat min allra käraste.
Nu var det inte det jag skulle rapportera om, men det bidrar till dagens glädje över liten framgång. Som några redan känner till kläckte jag en idé till ett musikaliskt, pedagogprojekt för sisådär 6 år sedan. Jag började jobba rent konkret med det för 3-4 år sedan, men förra året var lite för omtumlande, med min pappas bortgång och mammas flytt till demensboende. När väl mamma var i hamn sprang jag ju och snubblade på en vajer och fick en präktig muskelbristning i låret. Sedan dess har jag varit mer eller mindre orörlig, men inte på grund av muskelbristningen utan knät som fick sig en rejäl törn i samband med det. Jag kan inte tolka det på annat sätt. Hursomhelst kan jag lämna det nu. Röntgen är gjord och när min läkare kommer tillbaka från semestern kan jag få råd av henne om hur jag ska jobba vidare.
Min framfart har alltså inte varit god under året, som man kan räkna ut, kanske. Och min tro på mig själv har rasat ner i fotknölarna. När jag inte kan röra mig som jag vill, hur ska jag då kunna utforma en koreografi som ska vara själva navet i ”min metod”. Har kommit av mig med det mesta månadsvis, men jag har ändå stretat vidare med inspirationsfilmer till varje låt för att inte lägga av helt. Men fortfarande har två taktartslåtar fattats. 6/8 och 9/8. Har inte lyckats få till det. På mitt keybord finns det färdiga komp i alla möjliga takter och taktarter, men inte i 6, 7 eller 9-takt. 7-takten har jag gjort, men hittade ingen inspiration till de andra två. Men nu i veckan började jag samtala med en av mina bröder, som var här på landet. Vi pratade om krångliga inspelningsprogram. Han brukar själv komponera musik (inte professionellt – han är ju tandläkare också) i lite mer klassisk Bach-stil. Och plötsligt slog det mig. 6:an får bli en vackert lite gungande låt med pizzicato-stråkar och en oboe i melodin. Det tog inte mer än en timme att göra den och spela in den (fast bara som en förlaga till hur det kan bli när det blir inspelat ”på riktigt”), när jag väl hade fått den rätta skjutsen.
Precis så är det. Bara man vågar gå utanför mallen, eller ”boxen”, blir man fri. Alla de andra låtarna är lite mer traditionella med sedvanligt komp, även om ingen är den andra lik för övrigt. Nu känns även 9:an mer överkomlig. Att tänka nytt – fast gammalt ibland – kan vara fruktbart. Men det är också skönt att ha de andra låtarna i en trygg hamn. Så var det bara det där med koreografin…men jag får väl hitta en ny strategi där också och inte bara gräva ned mig i min egen gamla puls.
Tillbaka där jag började….tack vare att jag kan sitta här på landet, om än ensam vissa dygn, gagnar det lugnet och tankarna och idéerna. Jag slipper fundera på hur jag ska komma ut i det vackra vädret…blir inte sittande hemma i stan i mitt soffhörn för att jag har ett värkande knä och blir dyster. Här lever jag mitt i rutan, liksom. Dessutom kommer släktingar och vänner seglande och bilande, och rätt vad det är får jag en input. Lyckligt lottad, kallar man det.
Vad han tyckte, bror min? Jo, han tyckte den var söt. Även hans sambo. Och jag undrar om det inte var min bästa i den här ”sviten”.
Så går det nog när man utgår från vad man själv kan och inte vad något förinspelat keyboard-program kan. Fast allt har ju sin charm. Lite hjälp får man ta av sina vänner, även om det råkar vara en keyboard-vän. Det blir roligare så.
Time in Stockholm 
Tid 