Åren som går….

Det handlar ju inte om en doktorsavhandling, men jag inbillar mig att det i övrigt påminner om den processen. Ett ständigt prövande, tänkande, läsande och lyssnande till bredvidlitteratur, formulerande, omformulerande, ångrande, stickspårsavvikande, tillkrånglande av huvudtema, förenklande av huvudtema, lappkast i huvudtemafråga, slarvande vid inspelning, och/men ibland tillfälliga ögonblick av euofori.

bild (1)

 

Men vad som i högsta grad liknar – tror jag – är tiden som går utan pardon….allt tickar mot förseningar och avbrott.
Igår hade jag satt upp en dead-line – att komma i mål före tisdag (idag), med delmålet att göra klart alla puls-och taktartslåtar från 1 – 9. Nr 6 gjorde jag ju lyckosamt klart i förra veckan, 7 har varit klar länge men måste kanske redigeras om lite….inte riktigt tight i några takter (egentligen kommer alla låtar att behöva göras om, men nu har jag grundkonceptet klart)…8 har jag lånat av mig själv från ett tidigare stadium av processen då temat var ett annat men idén densamma. Så med en dead-line lyckades jag få till en hyfsad ”number 9″… =)

IMG_1718

Jag är stolt! Trots sorger och en hel del bedrövelser de senaste åren, mal jag på år ut och år in. Det kanske aldrig blir det jag hoppas på – och definitivt ingen doktorsavhandling – men det kanske blir något annat. Det som ändå gläder mig är att den musik som jag hittills har spelat upp för barn har mötts med glädje, och jag kan säkert fortsätta på den linjen….även om inte koreografin blir klar så kan det hända annat….

När jag började skriva det här inlägget tänkte jag på vad som liknar och vad som skiljer mitt projekt från det att skriva en doktorsavhandling, tänkte jag mest på vad som skiljer…
Avsaknad av handledare och opponenter, och kanske en tjänst som gör att man kan fortsätta forska under en längre period.
Men jag har barnen på mitt jobb som är mitt universitet, och som blir mina naturliga opponenter eller tillskyndare. Jag behöver heller inte skriva vetenskapliga artiklar i diverse facklitteratur. Å andra sidan publicerar jag mig ju här i min blogg. Fast här handlar det ju mest ”om” och inte ”hur”…
Jag har en och annan påhejare som kommer med synpunkter och andra vänliga själar som deltar i den evighetslånga processen, men i huvudsak har jag mig själv.

Men en stor fördel är det: Jag bestämmer förutsättningarna. Ingen kan ”komma här och komma”, och ställa krav. Det är bara att göra det jag har sagt åt mig.

IMG_1738

Igår var sista dagen på min ”ensamma” semester (jag har ju katterna) här i hushållet på landet innan vi blir 2. Jag har placerat mig här på landet  just för att kunna fokusera på min uppgift utan för många störningsmoment. Men främmande katter på tomten, tjuvfiskare som smyger utmed vattnet på kvällarna, har gjort mig lite mindre fokuserad än jag hade tänkt mig. Men igår skulle det ske – och det gjorde det. Delmålet var nått och jag firade mig själv med ett glas vitt till maten och framförde mina varma gratulationer till mig att jag trots alla faror, skador och motgångar hade kommit så här långt i mitt arbete, och jag kontrade med att tacka för min handledning, att jag alltid hade ställt upp för mig när allt kändes tungt.

IMG_1717

Skål, sa jag…för det tyckte jag att jag var värd….och jag bestämde att när allt var klart (om några år…) ska jag verkligen bjuda in mig också….;)

IMG_1540

Tack, ska jag ha för den här gången!

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s