Det var väldigt roligt att gå på EM-finalen i Stockholm för någon vecka sedan. Faktiskt över förväntan kul att komma in i den där jättearenan – Friends Arena – och upptäcka hur bra man såg, trots att man satt så högt upp. Stämningen var på topp, även om det nog hade blivit ännu bättre om Sverige hade spelat i finalen, men kul att se Tyskland spela, som ju ändå är bäst i Europa. Fast 90 % höll nog på Norge, i solidaritet med våra norska systrar. När allt var över stod bara en vinnare där…..Då slogs jag åter av hur trist det är med idrott, in the bitter end. Det som ABBA sjöng en gång: ”The winner takes it all”….Det är tyvärr alltför sant. Efter en så lång periods uppladdning, träning, efter att ha vunnit gruppspelsmatcher, kvarts- och semi- så vinner ett lag, bara så där, i finalen. Och där springer ett euforiskt vinnande lag omkring på plan medan det andra går gråtande runt och tackar publiken för deras stöd, trots allt. Men ingen i det förlorande laget (trots att de vann silver) visade någon form av glädje.
Jag drar alltid paralleller till ”min” värld, nämligen körvärlden, och den typen av konserter vi brukar ha. Om vi ibland har fullsatta hus, som exempelvis på våra julkonserter eller om vi sjunger Mozarts requiem, eller liknande känt verk, brukar stämningen vara väldigt hög efteråt – alla i publiken står upp och jublar, och om det är någon som gråter, så är det av rörelse. Alla vi medverkande och alla i publiken lämnar sedan konserten med en gemensam upphöjd euforisk känsla. Vi som sjunger och spelar har gjort vårt bästa för att göra alla nöjda och tillfredsställda med resultatet.
Och nu kommer det….Varför bara vinna halva publikens hjärta när man kan vinna hela?
Nu när allt handlar om tävlingar i allt, även i musik, känns det så befriande långsiktigt hållbart att göra något som gynnar alla. Jag vet att all idrott bygger på att vinna. Och i konkurrensens namn bygger snart hela Sverige på det….en kultur som bygger på längden är icke önskvärd om den inte ger pengar tillbaka. Överallt byggs allt kortsiktigt utan tanke på konsekvenser – utan tanke på den kultur som odlas och växer långsamt. Kunskap och kultur, liksom allmänbildning och språkkunskap växer långsamt men visdomen växer å andra sidan på både djup och längd. Men det får vi kanske inte tid med sen…när allt ska bära sin egen kostnad. Eller är vi redan där?
”I vinnarskallarnas paradis”…..observera att jag inte sa, ”i dumskallarnas paradis”, för det är inte vinnarna det är fel på, men det är fel på det samhälle som bara gynnar dem som vinner och låter de andra stå bredvid och gråta.
Det är tur att det finns körsång för oss utan andra tillgångar än en sångröst – och det är tur att de människor som representerar den gamla typen av visdom, som aldrig ger upp utan även vid 92 års ålder lägger sig på marken på ett torg i Gamla Stan, där de deltar i en manifestation mot kärnvapen (i detta fall en vän och släkting till familjen) ….och ibland kan det verka som om vår tids största förebilder är en bra bit över 90 (Nelson Mandela, t.ex), men…
så länge det finns liv, finns det hopp….är man en vinnarskalle bör man aldrig ge upp. Så det kanske krävs både visdom, kunskap, kultur och vinnarskalle för att man ska leva och överleva det här livet på ett respektabelt sätt…..
Det var något att bita i det. Men får jag leva och ha hälsan kanske jag kan uppnå någon form av visdom om sisådär 30 år. Och bli guru vid 90. Det är kanske något att kämpa för. Jag kanske till och med blir en vinnarskalle på kuppen. 😉
Time in Stockholm 
Tid 