Augusti

Det drar ihop sig. Det mörknar.

DSC06882

Om en vecka är jag på jobbet men nu är jag här. Att verkligen suga på karamellen och njuta av allt nu. Det hör till livets svårigheter. Att leva när man ska, dvs nu.
Har varit ledig många veckor, men när det bara återstår en så återstår bara en. Det går liksom inte att tillgodoräkna sig alla de föregående nu. Men minns ändå en sommar för många är sedan, när jag bara hade 2 veckors semester. Då betydde en vecka kvar, samma sak som halva semestern kvar, och jag lovade mig själv att aldrig mer vara så dum mot mig själv.
Och jag tänker att jag ändå har haft en gediget lång och skön och vilsam ledighet. Vad tid är, vet jag fortfarande inte. För en vecka sedan tyckte jag att jag aldrig haft en bättre och längre semester. Men just i år har mitt onda knä varit extra tacksamt för detta ”landet”. Här har jag kunnat vara mitt i sommaren varje dag utan att behöva plågas av smärtan så mycket som när jag har gått för mycket på hårda underlag och med dåliga skor. Mina tankar på allt jag inte har kunnat göra, som att cykla, har sjunkit undan. Min första semestervecka gjorde jag en magnetröntgen som visade att det var en liten skada på minisken + artros, en ålderskrämpa vanlig bland främst kvinnor i min ålder. Efter halva sommaren ringde min läkare (hon hade haft semester) och ville skicka mig till en ortoped, vilket gladde mig. Men sånt kan förstås ta många veckor, så än är jag fast i det onda, men med hopp om bättring. Så från vecka 1 till den sista semesterveckan är läget detsamma, men ändå inte. Har haft en mycket utsträckt och skön semester men känner hur mitt ”nu” avsmalnar och uttunnas…

DSC06888
Tillvarons ljuva ögonblick glider in i varandra – vackra, stilla morgnar med alldeles blankt vatten och ljumma sydliga vindar svalkar en diskho/disco-stund på altan där värmande toner från Richard Bona lyser upp den triviala vardagssysslan. En afro-svensk lyckostund.
Allt jag minns och vill minnas har mest med roliga och speciella tillfällen att göra, men det som hela tiden ömmar och värker, mer eller mindre, glömmer jag ändå bort, så länge jag inte är helt beroende av det. Men så fort jag gör en oväntad rörelse, är jag där igen. Minns….och känner oro för tider som ska komma.
Men än är det tid….håll i och dra! 😉
Jag tror att ont ska med gott fördrivas – en evighetssommar…Låt stå!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s