En historia jag hörde som barn:
En kapten till sjöss var så sträng mot sina mannar och sa att de aldrig fick svära och klaga på vädret när de var till sjöss…bara att bita ihop och se det som en utmaning. Ta det som en man, helt enkelt. De skulle hälsa på kapten på morgonen när de kom upp på däck. Så en urusel vädermorgon kom en av matroserna fram och hälsade och tänkte kommentera vädret, men kom på sig i sista stund och sa: ”Väder idag, jävla Kapten!”.
En liten ofrivillig felsägning,…;-)
Hur kapten reagerade, framgick aldrig, men jag undrar om han inte hade föredragit den först tänkta versionen.
En dag som denna, med iskallt regn och ett grått, vått, blött, bortsnöat landskap, tänker jag alltid på det….Väder idag….
Och så tänker jag på min egen lycka och delvis tur, men förstås också skicklighet, att faktiskt ha ett hem och hus och en när och kär människa och två katter där jag lever och bor. Maten står på bordet, och vi kan i princip göra det vi önskar göra. Vi har just inga lyxiga anspråk, men det tror jag kanske inte de flesta har som inte har det jag har. Har man inget hem….vilket liv lever man då? Och vilka drömmar anser man sig ha rätt till? Orkar man inte drömma eller är det just det man måste göra för att överleva?
Det är naturligtvis olika från person till person, men mänskligheten är nog i grunden lika beskaffad. Det finns en inre drivkraft hos väldigt många. Hos dem som kommer hit från andra länder måste finnas en extra drivkraft att överleva. Jag kan inte förstå annat. Att resa många mil på farliga vägar och på farliga vatten för att komma hit till isande vindar, snöglopp eller regn och inte ha någon annan plats än gator och torg att vistas på….det borde vara värt en bragdmedalj.
Men vi tänker inte så. Inte vi med pengar och makt i behåll. Vi tänker att vi kan påverka regeringar i deras länder så att de ska få det bättre där, när de kommer dit. Men tills dess får vi inte hjälpa dem där de är när de inte är där, för då kommer de ju att komma tillbaka hit, när de väl har åkt dit där de var innan de kom hit. Där de har sina släktingar. Där de borde höra hemma om det inte vore så att de blev så illa behandlade där så att de inte hör hemma där, för de är inte som alla andra där, heller, anses det….alltså finns ingen annan utväg än att komma hit, där vi tycker att de inte hör hemma eftersom de inte är härifrån. Vi hjälper dem bäst genom att inte hjälpa, säger vi som vet mest.
”Vi som inte vet mest” ger dem en slant då och då, när vädret är som det är när det är så här, som idag. Men då förstör vi för dem i längden, säger ”vi som vet mest”. ”Vi som inte vet mest” skakar på våra huvuden och vet varken ut eller in. Men vad vi än tycker, sitter de kvar där inlindade i sina filtar och med pappersmuggarna skramlande av småmynt, eller kanske är de alldeles tomma. De kantar trottoarerna utmed hela Götgatan.
De ser bedjande på oss, men allra helst hade de nog sagt….”Väder idag, jävla kapten”!
Nej, men om vi inte ska ge…vad ska vi göra då? Fälla upp kragen och smyga förbi? Varje månad ger jag lite pengar till Rädda Barnen och Läkare utan gränser, men det hjälper ju inte dem. Jag köper varje månad nya numret av Situation Stockholm av samma sympatiska kvinna vid Ringen…..men det hjälper heller inte dem.
Så alla vi som inte tycker att vi inte ska hjälpa dem som har kommit hit, med slantar och soppor och filtar, för att de inte ska komma tillbaka sen…hur ska vi göra, tänker vi?
Alla vi som säger att det ligger ligor bakom tiggeriverksamheten, säger också så. Ge ingenting.
Men hur ska vi göra här och nu – hit, dit de har kommit från ännu svårare förhållanden?
Ska vi vara lika kallsinniga som vi ser ut?
Ja, det är väl bara en tidsfråga innan vi faktiskt blir det på riktigt. De Kallsinnigas förening.. Bildar snart en jättegrupp på facebook…eller så finns de redan där….?
”Det var min lilla undring, kan jag få min lilla hundring”, som Malte Lindeman sa, på den gamla goda tiden.
Time in Stockholm 
Tid 