Långskrivare…

Jag har blivit en riktig långskrivare. Så långa texter skriver jag att inte ens jag själv orkar läsa igenom och redigera dem innan jag publicerar. Medan jag skriver tycker jag att det verkar vara en kul text..eller kanske kan bli, men efter ett tag börjar jag undra vad det här egentligen handlar om och vad jag hade tänkt från början. Då försöker jag avrunda och hitta någon bra eller tillkämpad knorr på slutet, och sen kanske jag lägger in någon bild eller tre – och så blir inlägget bara ännu längre. Så hände det för mig igår, men som tur var sparade jag bara texten som utkast, vilket var bra. Det mesta har jag avhandlat förut – för det första – och för det andra blev det bra segt på slutet. Ja, och så kladdade jag ner en helt ny text för att inte lämna hela denna webb okladdad för en minut.

Hur blev det så här?

Jag tror att det beror på att jag var lite mer på alerten förr när det bloggades både här och där. Om jag hade  skrivit något långt och invecklat utan varken mål eller mening, fick jag sällan läsare och än mindre kommentarer. Det blev som en sport det där att skriva så att folk ville läsa…om det så vore bara någon läsare var det ju bättre än ingen. Då gällde det att vässa pennan lite extra och ta fram ytterligare några gamla tankebanor som jag hade  undangömda någonstans. En skärpning krävdes, faktiskt, och se…det gav resultat. Plötsligt kunde det komma en hel drös kommentatorer, och så småningom började jag ana ett mönster..vilka texter, vilka ämnen och förstås – hur lång den var – allt spelade in. Jag har inte mycket till övers för tävlingar men det här var mer en intern tävling mellan mig och mig.
Nuförtiden tycker jag inte att jag skärper mig särskilt ofta. Jag hasar ju omkring här på min gamla blogg i mysbyxor och tofflor och ingen behöver jag klä upp mig för, praktiskt taget. Det finns fortfarande några trogna som läser min blogg, tack och lov, men de är ju så trogna och gulliga så att de läser oavsett om jag skärper mig eller inte. Och det är jag tacksam för i det här läget…. 😉

Och nu kommer ögonblicket när jag borde börja  avrunda, innan  alltihopa blir för långt igen så att jag inte orkar annat än skumma texten hastigt innan den går in ”för tryckning”. Men jag tror att det här blir lagom långt.

Men vad handlade det om? Jag vet inte, men jag hoppar över bilderna den här gången. Alltid lurar det nåt öga.

Jag har skärpt mig. Frågan är vad det ska leda till? Det kanske någon som har orkat läsa hela texten, kan tala om?

Väntar med spänning. Nej, det blev nog för långt igen. Jag ska skriva kortare och kortare för varje dag som går.

Till slut är det bara nåt ord kvar. Undrar vilket? 😉

Kanske två?  Godnatt jord……