Att uppröras eller röra upp….

 

 

Att se sin nästa...

 

Ofta blir jag upprörd över saker som jag inte kan påverka. Då kan jag välja att försöka låta bli att uppröras, eller att göra det bästa möjliga av situationen. Hjälper inte det ligger jag vaken halva nätterna och grunnar på problemet…som inte längre är ett problem i dagsljus, visar det sig.

För några år sedan kunde jag skriva av mig ett och annat i bloggen och så var det bra med det sen. I takt med att bloggen och jag har blivit lite mer offentlig – dvs länkad till facebook när jag uppdaterad, känns det lite svårare att bara ”skriva av sig” så där lite löst och obekymrat.

Förr var jag också mycket mer obekymrad när jag kastade mig huvudstupa ut i något debattämne som kunde vara brännande aktuellt. Om jag var tillräckligt uppretad och ilsken – som inför förra valet – var jag inte rädd för att framhäva mina åsikter titt som tätt. Och det var ju bra, vad det nu ledde till… Ingenting?
Bidde det en tumme?

Nu när vi är tillbaka till valtider igen, känner jag hur min forna ilska och mitt bortglömda engagemang har ebbat ut. När jag är på facebook hittar jag ständigt nya artiklar och intressanta inlägg värda att dela – och det gör jag också …mycket handlar förstås om hjärtefrågorna skola och kultur, men även annat. Ändå saknar jag att formulera mig själv om mina specialintressen och att hitta essensen i det jag tycker. Oavsett hur ointresserade andra är av det, vill jag trots det gotta mig i temaupplägg och komposition och formuleringskonst….

Olika sidor av saken...

Olika sidor av saken…

Men allt intressant är ju redan tänkt, skrivet och satt på pränt, tänker jag. Varför ska jag hit och kladda ner några rader till, till ingens glädje eller nytta?
Inte ens mina egna gamla alster kan jag överglänsa med nya. Jag har redan skrivit allt….även om det  handlar om förra valet, kan det lika gärna handla om förrförra eller om årets. Tyvärr lika aktuellt, om inte mer. Det jag skrev om tiggare 2005 var mycket bättre än det jag skrev för bara några månader sedan, t.ex. Visserligen finns inte SD-komplexet med i den gamla texten, men alla vet ju ändå allt om just det.
Så vad är min nutida uppgift när det gäller skrivandet? Att uppröras igen över samma saker eller att stryka ett streck över alltsammans och gå vidare…?
Kanske att efter själva skrivprocessen gå ut och göra nåt åt saken på egen hand, när jag då så förträffligt har formulerat problemet för mig själv och andra…
Tyvärr känner jag inte att jag har de verktyg som behövs…varken kunskap – utom i vissa frågor då – eller ekonomiska resurser.
Eller ska jag helt enkelt inte bara låta mig uppröras själv, utan också röra upp andras känslor…starta en rörelse, helt enkelt.

”Rörelse” är ju min grej det här året, så varför inte?

Vad ska den handla om?
Det viktigaste!

2014-04-02 08.45.04

Vad är viktigast?
Människosynen! Hur vi behandlar varandra med respekt, i stort som smått.
Inte bara grannen, men även grannen – grannen är oftast lik dig – utan också den som inte har glädjen att ha dig till granne, eller vän, eller släkting. Den som du aldrig ser men ändå möter varje dag du går till jobbet eller affären. Den du träffar på en uteservering eller i en busskur varje morgon i snålblåsten och småspiksregnet men ända bara stirrar tomt ut i det grå.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Kanske är mötet med andra människor nyckeln till all framgång, såväl på det personliga som på det allmänmänskliga…

Jag hoppas på det, för i så fall kan både du och jag göra nånting åt saken.

Klara…färdiga….gå!

 

2 kommentarer

Filed under Tid

2 responses to “Att uppröras eller röra upp….

  1. Läst och tänker…Visst, FB är ett snävt forum där det man skriver riktar sig till nära vänner och bekanta. Personligen vill jag inte ta upp alltför provocerande åsikter och tankar där, som förmodligen kan orsaka otrevliga reaktioner. Upprörd, ja det tycker jag att jag blir mer och mer över diverse i samhället. Kan inte nu, som ung, ge mig ut och ställa mig på barrikaderna, men jag pyser över mycket och därför känner jag….Bäst att svälja förtreten,,, är för gammal…de lyssnar inte längre på mig…Alltså, jag bejakar mig och mina intressen den tid jag har och lämnar problemen till de yngre som tror sig veta…….Som sagt ”Människan lär sig men mänskligheten lär sig aldrig”……

    • Ja, det har du nog rätt i….men vilka ska ha något att säga till om, om inte alla vi som har varit med ett tag och kan känna igen fenomen från förr….ja, det är en balansakt, förstås. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s