Upp som en sol – ned som en pannkaka…

Inte direkt pannkaka. Nej, inte platt och tillintetgjord, men ändå ”ned”….. eller ….”Två steg fram och ett steg bak”…..Det är min egen lilla ”självhävdelseförnekelsedans”.

Mina tvivel kan ta mig nedåt i en väldig fart. Ni vet – jantelagen – ”vem tror hon att hon är”-lagen. ”Vad tror hon att hon kan, och varför just hon” – lagen. Och så så simmar jag omkring i det där löjliga självförminskandet ett tag, tills jag finner att jag har tillräckligt med självförtroende och …ja, faktiskt envishet – vilket jag inte riktigt trodde om mig att ha – för att långsamt häva mig upp igen, till de livs levande friska och sunda människorna, som jag har turen att omge mig med till vardags.

Men nog är dessa dansturer jag pysslar med till vardags lite onödigt tidsfördröjande. Varför kan jag inte, likt andra entreprenöriella människor, bara ta steget ut och som en robotsökare finna de stipendier och annat jag behöver för att slutföra mitt eget uppdrag? Varför ställa så många frågor till mig själv, när jag ändå inte kan svara, istället för att gå till källan direkt?

Jag känner att jag är så nära nu. Nära målet. Jag trodde nog innerst inne inte att jag skulle nå ända fram. Men när jag nu är nästan framme och har gjort merparten av det jag hade tänkt mig – och lite till, faktiskt – så känns målet nästan ännu mer avlägset än från början. Jo, för nu vet jag ju verkligen vad som krävs av mig för att göra det klart. Och det som krävs – det är verkligen inte min starka sida. Att vara drivande och att sälja mig själv och min produkt och dessutom göra vinst på det hela.
Så jag förhalar i det längsta….jag testar projektet på förskoleklasser, delvis på min egen fritid, och jag hittar på åt mig att jag ska göra en bredvidläsningsbok som blir ramberättelsen, och som kan förmedla de olika entalens / låtarnas texter och karaktärer. Där kan också en lärare hitta lärarhandledningar och länkar till instruerande dansvideor på nätet (dropbox). Och en hemsida av rang måste jag ju ha.

Medan dessa tankar pågår fortsätter mina testlektioner i klasserna – ibland går tid bort…någon är sjuk, något annat kommer emellan, det blir lov, och veckorna går, och barnen och jag får inte kontinuiteten i det hela, och jag förbannar min tjänst som gör att jag inte kan arbeta lite kontinuerligt varje dag i en klass. Men å andra sidan kan jag ju prova på flera klasser, intalar jag mig själv. Och när jag till slut hamnar i sjuksängen hemma, börjar jag pyssla med en framtida till ”boken” i ett enkelt bildredigeringsprogram. Efter två dagars mixtrande inser jag att det inte blir bra. Framförallt gör sig inte färgerna så bra när jag väl skriver ut bilden sen….

Ni hör…två steg fram, ett steg bak. Men hur ska jag då gå vidare? Jag har vänner och jag har min käraste käresta som inte sviker mig, men trots allt…i detta blir jag ensam!
Det var bara jag som kunde göra det och jag gjorde det i det närmaste klart med ekonomisk hjälp av min nära och kära, som igår gav mig rådet att inte försöka göra en bok och allt annat klart först, utan att istället söka bidragspengar för att kunna göra allt detta sedan, utan att göra det gratis. Ja, jag vet….Jag är faktiskt korkad.

I våras kollade jag en massa stipendier, men drog mig för att söka, eftersom huvuddelen av mitt projekt fattades, men nu….vad ska jag skylla på nu? Det viktigaste är klart och jag är på G med att testa materialet på dem det är tänkt för. Vad kan de mer begära, stipendiefonderna?