Ibland kommer solen fram här inne och två katter söker de strålar som letar sig in, där de njuter av värmen och ljuset.
Så kan det vara med våra minnen också. Rätt vad det är skymtar ett minne förbi och lyser upp våra ansikten. Så var det idag när vi besökte mamma där hon bor. Ibland minns hon inte att hon bor där hon bor eller var pappa är. Att han inte längre finns tycks obegripligt, eftersom hon var med honom alldeles nyss….
Men hon minns och känner igen sina barn när hon ser oss, och även andra närstående, men idag var minnet extra skört, så jag började påminna henne om saker som jag vet att hon faktiskt minns, från hennes barndom och ungdom, och vi visar bilder från platser där hon har varit och där hon känner sig hemma, och så börjar hon lysa upp igen.
Men ack….underbart är kort! Vi hade ändå en trevlig och minnesvärd stund innan vi for hem igen. Mammas förtjusande första kontaktperson var där och tog sig an henne när vi skulle gå. Jag älskar dessa människor som på ett så trevligt och självklart sätt tar hand om min mamma och hennes medboende när vi inte är där! Det kallar jag vardagshjältar!
Vad man ska kalla dem som tågar förbi vårt fönster en gång om året vid säsongspremiären för fotboll, vet jag inte, men Hanna tycker nog att det låter som om vi säger ”Hanna-by-klacken”, för hon verkar väldigt intresserad.
Hammarbyklacken:
Time in Stockholm 
Tid 