Ute på landet känns det lättare att gå in i mig själv, att fokusera och liksom bottna i det som verkligen känns viktigt för mig. Att tänka en tanke och hålla den tråden hela vägen ut. Kan det ha med det självbespeglande vattnet att göra? Att äta sin frukost vid vattnet och liksom låta tankar reflekteras tillbaka eller så sjunker de sakta till botten.
Eller så föds tankarna i det stilla mediterandet över en kaffekopp….och flyter upp till ytan när de får chansen?
Idag såg vi ett stort djur som dök upp alldeles nära. En mink, eller en säl….eller en u-båt? 😉
Inget bildbevis finns, men det gör inget. Här kan man bara låta vad som helst hända, och det gör det, om man är öppen för det…..
Men inne i stan känns behovet av att rikta sig utåt större, att ta del av livet ute i världen och i omgivningen, föder inte direkt egna tankar, men känslor och engagemang. Mina tankar drunknar lätt i flödet i media, av alla de slag.
För katterna tror jag att det är tvärtom.
De går ut på altan på landet och tar in världsnyheterna och deltar i allt de ser och hör. När de sen kommer in till stan knoppar de in helt vimmelkantiga av alla intryck och äventyr.
Men i stan behöver de inte oroa sig för nästan något. Inga spännande dofter eller hotfulla ljud.
Där kan gå in i sig själva…..
Men tänk om det gick att kombinera farten i stan med tankar som bottnar på landet….
Den resan skulle jag vilja göra!
Time in Stockholm 
