Jag tänker på….. #64

…..att för ett år sen for vi till Paris.
….. att världen såg annorlunda ut då.
……att det var innan alla kallade sig ”Charlie”.

Och ur mitt eget perspektiv tänker jag att det hade varit en bra vår som kom ut ur en mörk höst. En kreativ och produktiv vår som kröntes med en härlig och rolig Paris-resa.
Inte visste jag då vad som skulle komma, varken i världen eller på det personliga planet. Inte på jobbet och inte med mitt projekt. Inte visste jag något om lillfingerstukningar, knäont eller ischias.

Nu sitter jag här och vet en hel del mer och jag kan inte påstå att jag känner mig lugnare av det.
Just nu sitter jag inte ens, utan halvligger i mormors gamla gungstol från Värmlandsgården. Tack vare den kan jag ändra lutning lite när jag ska äta eller vila lite. Allting går. Och ja…Jag är tacksam att det inte var idag jag skulle flyga till Paris. Jag hade inte kunnat sitta på planet, eller på ett café, eller på en sten, som tänkaren på bilden. Tur att jag hann med den resan och alla andra roliga turer jag har gjort.

Nu vet jag inget om framtiden, som jag tänker blogga för, enligt gårdagens inlägg. Jag vet att jag ska till naprapaten imorgon, tidigt som bara den, för att jag hade tänkt hinna till jobbet efteråt. Är man optimist, så….. Ja, jag tänkte det så sent som för några timmar sedan. Jag närde till och med vilda drömmar om att kunna gå på konsert i kväll. Jo, för det kändes mycket bättre än igår. Nästan ingen smärta alls.

En promenad först är bra….Det är bra att vara rörlig, sägs det.
Och det var det. Men sen, när jag kom hem, slog blixten ner i benet igen. Det ilade, brände och stack ända ner i foten och tårarna kom igen. Man vet inte när det ska komma och inte hur länge det ska hålla på, men man vet bara att det gör djävulskt ont under tiden.

Kanske kan hon göra underverk imorgon, naprapaten – hon tog det lite försiktigt sist – men jag vågar inte ta chansen. Jag håller mig hemma från jobbet några dagar till. Inte det att jag inte litar på henne – det är min ischias jag finner högst opålitlig.

Men en sak vet jag – mycket roligt har jag haft under årens lopp! Det vore egentligen smartare att blogga för historisk tid istället för att blogga för framtiden. Den vet man ju var man har.
Nutiden är det heller inte mycket bevänt med.

I dagens tidning fanns ett utdrag ur Astrid Lindgrens krigsdagbok. Hon visste inte då att hennes ord och tankar skulle gå till historien och att de skulle ges ut 70 år senare. Hon skrev inte för någon annan än sig själv. Hon verkade vilja ha koll på samtiden. Hon engagerade sig och tog del av olika människoöden och ville minnas viktiga händelser. Men det var inte tänkt att anteckningarna skulle ges ut.

Vilken skillnad mot mitt och andras bloggande, egentligen. Jag säger inte att vi gör fel, men vi har en annan utgångspunkt. Vi tänker först att vi ska blogga 100 dagar och sen hittar vi på vad vi ska blogga om.

Astrid visste vad hon ville skriva om, och sen blev det så oändligt många fler dagar än hon hade kunnat föreställa sig. Hennes skrivande verkade oegennyttigt och utan mål eller bakomliggande tankar på utgivning. Jag undrar hur hon hade reagerat på dagens sätt att skriva och ge ut texter i ett enormt flöde.

Jag skulle vilja ha henne här igen bara för att höra henne komma med en sån där typisk kommentar – aldrig elak, men underfundigt mitt-i-prick om något fenomen som hon kan vara skeptisk till. Fast i fallet med bloggandet tror jag ändå hon skulle möta det med försiktig nyfikenhet. Det där med skriftlig kommunikation var ju hennes bästa gren.

Men kanske vet jag redan hennes synpunkt…..?

”Det är ju så mycket lättare att skriva mycket och länge, om en vet vad en ska skriva om. Sen kan en skriva dag ut och dag in, om så skulle behövas. Men glöm föralldel inte att stanna upp och hämta en nypa frisk luft och att gå ut på stan och roa dig. Du kan sjunka för djupt i skrifterna och inte få nån luft. Ingen vill läsa gamla dammiga skrifter. Upp i ljuset ska de! ”