För skojs skull…..#BFF1

En undersökande, underjordisk verksamhet bröt ut på skolgården häromdagen. Mannen ”med rätt att öppna hål i marken” gjorde en förskräckt min när han hade tagit upp luckan och stoppat ner huvudet i hålet. ”Oj, vart tog den vägen? ” ropade han, varpå 4, 5 andra små huvuden kikade ner.
Jag frågade honom lite försiktigt om det var en råtta han hade sett. Han blinkade åt mig och sa att han bara skojade lite med dem.

Tänk så enkelt det kan vara att väcka barns och vuxnas nyfikenhet. Att kittla fantasin en smula och sen kommer tankar och frågor igång. Vad finns egentligen där nere? Varför måste man kunna öppna och titta ner?
Frågor som jag själv gärna vill ha svar på men som jag av någon anledning inte har tid att ta reda på.

Kanske är det så att vi vuxna har förlorat förmågan att stanna upp och vara nyfikna och vilja lära oss saker bara för skojs skull.

När jag gick på Lärarhögskolan på 70–talet fick vi lära oss den gyllene formeln ”MAKIS”, vilket betydde Motivation, Aktivitet, Konkretisera,Individualiserad och Samarbete. Varje lektion skulle innehålla dessa beståndsdelar mer eller mindre.
Det var ju en ganska bra grund att stå på, kan jag tycka nu.

Men för mig som lärarkandidat var nog den första delen – Motivation – mest kravfylld och svår. Tänk om jag gör ett försök till inspiration för att ge barnen motivation att vilja ta reda på på mer, och de tänder inte alls?

Men på äldre dar kan jag säga att jag har varit med om både lyckade och misslyckade försök till att engagera elever. De bästa stunderna kommer ju ur en stundens ingivelse. När vardag och dikt smälter ihop. När diskussioner uppstår ur något vardagligt eller om någon har hittat en fin sten eller blomma eller en bra låt.

Om någon har tittat ner i ett hål i marken kan det bli utgångspunkt för kunskaper om jordens innandöme. Och om vart vi är på väg, och om var vi hamnar när vi har grävt oss ut på andra sidan?

Men om vi inte kan behålla nyfikenheten eller inte vill lära oss för skojs skull, tillsammans med barnen och oss själva, kommer ingen känna motivation för nånting, och då är det ju inte roligt längre…..

Det är nog mänsklighetens största utmaning – att våga vara nyfiken och våga verka okunnig, och att inte ha förutfattade meningar om någonting. Att våga hävda rätten att ha roligt, helt enkelt. Då kan vi förutsättningslöst ha skoj medan vi lär oss mer, istället för att ha piskan över oss, och känna plikten framförallt och ha så dödstråkigt så att allt vi råkar kunna, genast faller i glömska. Och det är ju inte kul… 😉

Jag var själv inte uppvuxen med ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, men det programmet är urtypen för en fungerande pedagogik som bygger på lusten att lära för skojs skull.

Så många som har lärt sig både läsa, skriva och räkna tack vare Eva, Magnus och Brasse!

De har alla gått ur tiden, alldeles för tidigt, och idag har den siste av dem lämnat oss.
Men nu lever de vidare i våra tankar med sitt skojande och sin lustfyllda pedagogik och det är ju tanken som räknas….

Det är lusten att lära som driver oss och ingen betygshets i världen kan mäta sig med den, och hör sen! 🙂