Var, när, hur?

Var vi befinner oss, när vi gör det, och hur vi kommer dit, betyder allt mer i dagens samhälle.

Tid och plats är avgörande för hur du kan leva ditt liv. Är du en turist kan du resa vart du vill i världen. Är du en flykting råder inte samma förhållanden.

Du väljer inte din egen födelseplats, oavsett om det är Sverige eller Syrien. Du väljer heller inte föräldrar men kan ändå straffas hårt för vilka uppväxtvillkor du har haft.

Är du född i Sverige ska du inte skämmas för att du har haft det bra, men heller inte sätta dig på höga hästar och tro dig vara ”såååå värd” det.

Olika falla ödets lotter. Lite perspektiv på tillvaron kan inte skada. Men människor är inte heller mer än människor… Vi kan tänka fel och göra fel och dessutom uttrycka oss galet. Men vi måste nog ha lite mer självdistans. Krypa ut ur våra räddhågsna skal och se att vi är ganska lika varann i mångt och mycket och ta fasta på det istället för på det som skiljer oss åt. Annars blir det nog inget vidare av med mänskligheten i fortsättningen, heller….

I denna sorgens stund efter terrorn i Paris känner jag mig kluven. Inte för att jag inte deltar i den sorgen, utan för att jag inte vet vad jag är mest rädd för.

Är det IS-terrorister, högerextremister med rasistiska förtecken i vårt eget land, eller är det någon slags likgiltighet för omvärlden som jag är rädd kan bre ut sig inom oss själva, som ett skydd och försvar mot omvärlden?

Jag är inte naiv. Jag tror inte att enbart kärlek och empati kan rädda världen, men jag tror definitivt inte att hat och våld, hämnd eller revanschkänslor kan göra det.

Så vad tror jag då?

Visste jag, skulle jag få Nobelpriset. Nej, jag vet inte. Men jag tror att det krävs ett kortsiktigt och långsiktigt arbete i samhället med såväl demokratifrågor som akut krishantering och lösande av konflikter.

Vad krävs?

Lyhördhet för människor du möter och mod att våga ändra mönster och visa vägen. Som att jobba i skolan med en grupp elever eller med andra grupper i samhället.