När orden är förbrukade och utnyttjade på fel sätt och i fel sammanhang, när de slits isär så att nya missförstånd uppstår och vi människor inte känner igen oss i de nya sammanhang som uppstår, missförstår vi varann för att vi inte förstår ordens betydelse.
Vi måste rädda språket åt eftervärlden. Berättelsen om våra liv kan inte berättas bara av politiker, av schlagermakare, av statusuppdateringar om semesterresor, veganmat eller mikrobryggerier. Vi behöver berättare, musiker, konstnärer och alla sorters konstnärer som höjer vår blick och hjälper oss att se var vi befinner oss och vart vi är på väg och som också ger oss vägledning där vi befinner oss.
Några av de där berättarna finns och har funnits i vårt land. Vi brukar säga att de fattas oss. Astrid Lindgren, Tage Danielsson, Olof Palme…. Och idag saknar vi ännu en sådan livsbetraktare och förmedlare av berättelsen om våra liv – Bodil Malmsten.
Jag följde henne i början av min bloggtid här. En författare som bloggade – det kändes modernt. Hon gjorde sin egen resa i samtiden, med den där speciella humorn och sitt absoluta gehör för språk. I början gick det att kommentera på hennes blogg, vilket jag gjorde vid ett tillfälle, och fick till min stora glädje svar direkt i rubriken till nästa blogginlägg. Jag har för mig att hon beskrev svårigheten i att få tag på frimärken i Finistère och jag erbjöd mig att skicka några franska frimärken till henne som blev över när jag senast hade varit i Frankrike. Jag tror att hon uppfattade humorn i mitt ”generösa” erbjudande för hon skrev: ”En kommentator vid namn Camilla”, i rubriken, men fortsatte sen med att uppmana mig att komma tillbaka till Frankrike för att skriva de där vykorten jag inte hann med förra gången….
Det var ju bara några korta meddelanden oss emellan, men jag känner ändå att det fanns en kontakt, om än aldrig så liten. Hon slutade så småningom med öppna kommentarsfält. Hur vänliga kommentarer hon än fick, störde de henne i hennes arbete. Det var på den gamla goda tiden innan folk hade börjat hata varann på nätet.
Det var när en folkkär författare och poet fick lov att vara folkkär utan att få illasinnade och missunnsamma kommentarer slängda efter sig.
Några år efter ”frimärkskonversationen” gick jag på en signerings-träff med Bodil Malmsten. Hon läste högt ur en av sina böcker och sen signerade hon i böckerna vi i publiken hade köpt. Hon tog sig tid med oss alla och frågade vad vi hette och hur vi ville ha det. Jag hade köpt en av hennes böcker i present till en vän och en fin anteckningsbok till mig, med fack i pärmarna bak och fram. En bok att att skriva i. Hon frågade vad jag hette och när jag sa mitt namn, tyckte jag att hon tittade till lite extra. Än idag ångrar jag att jag inte sa att det var jag med frimärkena. Men hon skrev en fin personlig dedikation till mig. Kanske hon visste, ändå….?
Det får jag aldrig veta.
Men jag vet att anteckningsboken är full av anteckningar om idéer till berättelser och de första tankarna och konkreta idéerna till mitt projekt är nerskrivna och skissade där. Jag vet att det var så hon använde sina egna anteckningsböcker – fulla av infall, citat, tidningsurklipp, teckningar och helt enkelt minnesanteckningar. Ingen hel roman men små skärvor av livet att pussla ihop till en hel väv av liv.
Nåt sånt….att göra något helt av något ihopsamlat sammelsurium som i sin helhet kan lyfta. Kanske är det så vi måste jobba när ”det är något i vårt land som verkar ha gått sönder”, eller hur vår statsminister nu har uttryckt det?
Det är bara att laga det trasiga och göra nytt av det som är sönder.
När ord inte längre fattas oss kan vi bygga meningsfulla berättelser.
”Skriv själv, svenska folk, skriv själv!”
Eller för att tala med Bodil….
Time in Stockholm 
Tid 